VON HELMHOLTZ äro stämbanden den enda primära ljudkällan. Dessa lämna en övertonsrik klang, och vissa av dessa övertoner förstärkas genom resonans i kaviteterna (mun-, näshålan etc.) i huvudet. Resonansfrekvenserna ändras med olika tung- och läppställningar, men några frekvenser utöver dem, som urspr. finnas i stämbandssvängningar, bildas icke. Som en följd härav kunna vokalljuden endast uppvisa harmoniska komponenter. Mot denna teori opponerade sig en rad fonetiker (däribl. L. Hermann), som ansågo, att även oharmoniska komponenter ingå i vokalljuden. Senare undersökningar, utförda av bl. a. F. Trendelenburg, ha emellertid visat, att von Helmholtz’ teori är den allmängiltiga. För att bevisa sin teoris riktighet utförde von Helmholtz klangsyntetiska experiment i en apparat, bestående av ett antal elektriskt drivna stämgafflar, som lämnade en serie övertoner upp till den åttonde och som arbetade framför resonatorer, där graden av medsvängning och därmed övertonernas styrka kunde varieras genom reglerbara bländare, von Helmholtz lyckades i denna apparat framställa flertalet vokalljud med stor naturtrohet. Ohms lag inom akustiken (1843), som säger, att fas-differenserna (->Svängningar) för övertoner i förhållande till grundtonen inte utöva någon effekt på hörselsinnet, kunde med denna apparat enkelt bevisas. von Helmholtz bidrog även till att sprida klarhet över hörselbenens funktion och uppställde en hörselteori, den s. k. resonansteorin för hörseln, som med några förändringar och tillägg är den i våra dagar allmännast omfattade (->Hörselorgan). I Lehre von den Tonempfindungen framlägger von Helmholtz sin svävningsteori för kon-sonans och dissonans, enl. vilken dissonansen mellan två el. flera toner är beroende av de oangenäma svävningar, som uppstå mellan grund-, över- och kombinationstoner. Denna teori har under årens lopp varit föremål för mycken diskussion, vilken delvis haft sin grund i teoretiska resonemang med delvis också i det förhållandet, att begreppet dissonans med tiden undergått en förskjutning mot större tolerans. Trots att von Helmholtz’ teori innehåller en del motsägelser och inte kan lämna entydiga förklaringar till alla fenomen, torde den emellertid ännu inte vara mogen för att helt överges. Enl. von Helmholtz klinga exempelvis C och Ciss inte väl tillsammans, därför att de ge upphov till oangenämna svävningar. I ett större intervall, exempelvis C-Fiss, hör man inga svävningar; de klinga emellertid ändå inte väl tillsammans, eftersom vissa av deras övertoner (exempelvis g1 och fiss1) ge upphov till oangenäma svävningar. C och G klinga däremot väl tillsammans, eftersom endast några av deras övertoner ge upphov till svävningar, under det att andra övertoner äro gemensamma. Enligt von Helmoltz’ teori är oktaven den mest fullkomliga av alla konsonanser; ingen av övertonerna kan ju åstadkomma svårare svävningar, än om tonen ljuder ensam. Han klassificerar de olika intervallen på följande sätt ur konsonanssynpunkt: Absolut konsonans uppvisar oktaven (frekvensförhållande 1:2) och duodeciman (1:3). Fullkomligt konsonanta intervall utgöras av kvinten (2:3) och kvarten (3:4). Medelgod konsonans representeras av den stora sexten (3:5) och stora tersen (4:5). Ofullkomlig konsonans uppvisa lilla tersen (5:6) och lilla sexten (5:8). Teorin förklarar enkelt, varför de i det närmaste övertonsfria stämgafflarna ge mindre utpräglad dissonanseffekt än motsvarande toner på musikinstr., där grundtonen alltid åtföljes av en serie övertoner. I en orgel kan man genom olika registreringar visa, hur graden av dissonans ökar med tilltagande förekomst av övertoner. Treklangen CEGc1 klingar i det övertonsfattiga flöjtregistret utan dissonans; i principalstämman börjar dissonansen bli märkbar, och den uppträder störande i trumpet- och klarinettstämmorna för att nå sitt maximum i mixtur, som uteslutande består av övertoner. Här ger c2, som är den andra övertonen till c1, upphov till starka svävningar med h1, som är tredje överton till E, medan g2, som är tredje överton till c1, ger svävningar med giss2, som är femte överton till E etc. von Helmholtz försökte även beräkna graden av dissonans för olika intervall. Härvid utgick han från en tämligen godtycklig lag för den dissonans, som alstras av svävningarna mellan två rena toner på ett givet inbördes avstånd. Genom enkel summering Fig. 2. Graden av dissonans för två samtidigt ljudande violiner enl. Helmholtz’ beräkning. Den ena violinen antages konstant frambringa tonen c1, medan tonhöjden för den andra kontinuerligt ändras från c1 till c2. Kurvans höjd över horisontalaxeln är ett mått på dissonansens storlek för de olika intervallen. 1025 33. Musik. II 1026