HESSELIUS Kurt Hessenberg. Emil Hessler. Hes se (f. 1879 2/io), är sedan 1913 verksam som sångpedagog i Sthlm. Hon stud, vid operaskolan i Sthlm och deb. 1903 på K. teatern som Cherubin i Figaros bröllop; fortsatte studierna för Lola Artöt de Padilla i Paris, von Zur Müh-len i London och Silva i Rom men måste på grund av sjukdom avstå från sångarbanan. H. M-g Hesse'lius, Gustavus, amerikansk orgelbyggare av svensk börd, verksam i USA under 1700-t. H. tillverkade spinet-ter och virginaler i Philadelphia redan 1742 och anses vara den förste på detta område i Amerika. H. M-g He'ssenberg, Kurt, tysk tonsättare (f. 1908 17/8), anknyter närmast till romantiken, ehuru beröringspunkter med barockmusiken icke saknas. I H:s senaste verk, särsk. i de vokala, framträder denna inriktning ännu tydligare. H. stud. 1927—31 för Günther Raphael i Leipzig, där han även bedrev privat ped. verksamhet; är sedan 1933 lärare i musikteori vid Hochs MK i Frankfurt a. M. Verk: Scenmusik till Shakespeares Stormen (1938; ork.-svit därur op. 20, 1939); symf. nr 1 op. 11 (1936) och nr 2 op. 29 (1943), pianokons, op. 21 (1940), Concerto grosso op. 18 (1938), Kam-merkonzert för cembalo och stråkar op. 3 (1931), »Konserterande musik» för 2 stråkork. (1947) o. a. ork.-verk; körverk bl. a. Weih-nachtskantate (M. Claudius) för bl. kör, sopran-och altsolo, liten ork. och orgel op. 27 (1942— 43); kammarmusik ss. 2 stråkkvartetter op. 8 (1934) och op. 16 (1937), pianokvartett op. 10 (1935), pianotrio op. 26 (1942), sonater för flöjt, för violin och för violoncell; piano- och orgelstycken samt sånger (Zehn Lieder till text av T. Storm, 1944). Litt.: K. Laux, K. H. (i förf:s Musik und Musiker der Gegenwart 1, 1949; med verkfört.). H. M-g; G. M. Max Hesses Verlag [-fer-], tyskt bokförlag, gr. 1880 i Berlin av Max Hesse 1071 (1858—1907), efter andra världskriget om-bildat till Deutscher Musiklite-r a t u r-V e r 1 a g. M. H:s förlag har utg. en mängd grundläggande arbeten på det musikhistoriska och -estetiska området; de viktigaste förf, äro H. Rie-mann, H. Leichtentritt, C. Sachs, A. Moser, H. J. Moser, E. Kurth, A. Lorenz. Vidare har årl. 1886—1943 utg. Hesses Musiker-Kalender samt 1931 Jahrbuch der deutschen Musikorganisation. M. T. Hessler, Gustaf Emil, klarinettist (f. 1873 23/2), sin tids främste i vårt land på sitt instrument, särskilt ifråga om vacker ton och utsökt frasering. Som framstående pedagog har han utbildat de flesta nu verksamma svenska klarinettisterna. H. blev 1886 elev vid Kungl. Svea livgardes musikkår och följ, år vid MK, där han 1897 avlade musikdir.-ex. Är 1894 anställd i K. hovkapellet verkade han där som 1. klarinettist 1898—1930. Åren 1904—26 var H. musikdir. vid Kungl. Svea livgarde, 1904—38 lärare vid MK, från 1928 med prof:s namn, samt 1906—09 lärare i orkester- och ensemblespelning där. — AssMA 1915. LMA 1921. Litteris et artibus 1926. H. M-g Heterofonf (av grek he'teros, annan, och fone', ljud, sär klangsan vändning), av Platon i dialogen »Lagarna» använt uttryck för den instrumentala beledsag-ningens avvikelser från sångmelodin (i t. ex. kitharodi el. aulodi). Då Plutarchos i sin dialog om musiken (kap. 29) berättar om Archilochos, att denne skulle ha »uppfunnit» instrumentalspel under sången, så avses förmodligen därmed h. Nutida musikforskning, som avvisar R. West-phals tolkning av dyl. uttalanden ss. belägg för antik-grekisk flerstämmighet, använder termen h. för att bet. flertoniga samklanger i österländsk el. primitiv musik, vilka uppträda utan kontrollerbar konstnärlig avsiktlighet i europeisk mening. Det synes alltså ligga i h:s väsen, att hänsyn ej tages till de i flerklangen ingående tonernas inbördes relationer el. estetiska ändamålsenlighet, utan att h. uppstår som tonande resultat av en kanske principiellt avsedd men av olika anledningar ej genomförd enstämmighet, variantheterofoni. Ett samtidigt utförande av en melodi på skilda tonhöj dsplan utgör grunden för europeiska förstadier till flerstämmighet, ss. antifoni, pa-rafoni, organum, gymel och fauxbourdon, ett successivt utförande av melodin i olika klangkällor har till följd en kontrapunktliknande variantheterofoni. Som prov på förhållandet mellan sångmelodi och heterofont ackomp. hos ett österländskt kulturfolk kan tjäna följande stycke ur en kinesisk sång (efter Dechevrens): 1072