HOMOFONI kyrkomusikerna under senare hälften av 1700-t. och ansedd som sin tids störste orgelspelare. H. var elev till J. S. Bach och lärare till J. A. Hiller. Han verkade i Dresden, där han 1742 blev org. i Frauenkirche och 1755 kantor vid Kreuzschule samt musikledare vid stadens tre huvudkyrkor. — H. skrev huvudsaki. kyrkomusik, ett 100-tal kantater i it. stil, motetter — hans bästa verk —, strängt kontrapunktiskt ut-arb., samt en koralbok och koralbearb. I tryck utkommo bl. a. ett juloratorium, Die Freude der Hirten ... (1777), och en passionskantat (1775). Litt.: K. Held, Das Kreuzkantorat zu Dresden (i VJ 1894; med verkfört.); R. Steglich, Karl Philipp Emanuel Bach und... G. A. H. im Mu-sikleben ihrer Zeit (i BJ 1915). I. S. Homofoni' (av grek. homo's, lika, och fone', ljud; eg. samstämmig, unison; i antiken med betydelsen samsjungning av flera stämmor i enklang el. oktav), de arter av flerstämmighet, där det vertikala momentet, samklangen, ackordet, dominerar över det melodiska, linjära, vilket senare utmärker polyfonins sammanflät-ning av flera självständiga stämmor (-> Polyfoni). I homofon musik är i regel den översta stämman melodiförande, medan den understa fungerar som ett harmoniskt fundament och mel-lanstämmorna reducerats till en harmonisk-ackordisk utfyllnad. Genom mer el. mindre starkt hänsynstagande till stämföringens lagar, genom figurering el. införandet av skenpolyfona o. a. kontrapunktiska element kan dock gränsen mellan homofoni och polyfoni utsuddas. — Karakteristiken av en musikalisk sats som homofon el. polyfon är alltså beroende av hur konsekvent antalet stämmor behandlas samt graden av deras melodiska självständighet. Historiskt sett bör till homofoni räknas vissa arter av den tidigaste flerstämmighetens ->or-ganum, senmedeltidens ->conductus och 1400-talets ->fauxbourdon; under loppet av 1500-t. möter homofon satsteknik såväl inom ->chanson och andra visartade former som inom protestantisk ->kyrkovisa och musik för ackordiska instrument. Efter 1600 kommer homofonin att, ehuru bemängd med rikliga skenpolyfona element, dominera flertalet av barockens musikaliska former genom generalbasens princip (->Generalbas). Ännu mer utpräglat homofon blir musiken under 1700-t., såväl i den s. k. galanta stilen som i wienklassicismen, och homofonin dominerar också i stort sett hela 1800-t:s musikskapande, medan 1900-t. i stor utsträckning sökt sig till polyfona uttrycksmedel. Jämförande art.: Flerstämmighet, Generalbas, Polyfoni. I. B-n 1139 Hondtfras [sp. uttal: åndo'-], republik i Mellanamerika (1 200 000 inv. 1945), med en befolkning till 70 % bestående av mestiser, till 20 % av indianer. Den musikaliska nivån är låg, och dess höjande försvåras bl. a. av brist på kulturell mognad och outvecklade kommunikationer. Biskopen José Trinidad Reyes (1797—1855) lät införliva musikuppfostran i regeringsprogrammet, medan i nyaste tid Leonidas Rodriguez inrättade en kortlivad musikakad. i huvudstaden, Tegucigalpa, och republikens generalmu-sikinspektör Rafael Coello Ramos införde ett musikaliskt system kallat »Desanalfabetizacion musical hondureno» i de offentliga läroanstalterna. Militärmusikkårerna dominera konsertlivet. Bland musiker märkas dirigenten Francisco Diaz Zelaya (f. 1898), militärmusikern Ca-milo Rivera (f. 1878) och marschkompositören Ignacio Villanueva Galeano (f. 1885). Litt.: N. Slonimsky, Music of Latin America (1945). Å. B. HONEGGER, ARTHUR. Tonsättaren Arthur Honegger [fr. uttal: ånogä:'r, ty. uttal: hå'nnäggor], f. 1892 10/3 i Le Havre, till börden schweizare men genom uppfostran, utbildning och anknytningar fransman, tillhörde i yngre år den parisiska modernist-falangen Les six och framstår vid sidan av D. Milhaud som dess mest betydande medlem. Framför allt som kompositör av oratorier har han blivit en internationell förgrundsfigur inom den samtida musiken. Hans personliga stil, mognad under 1920-t., skulle närmast kunna karakteriseras som expressionistisk, ehuru den i vissa av hans verk formellt förenats med en neoklassi-cistisk tendens. Honegger röjde tidigt sin musikaliska begåvning och stud, under uppväxtåren i Le Havre såväl harmonilära (för org. R. C. Martin) som violinspel. Redan vid denna tid uppenbarade han även sin håg för oratoriet som uttrycksform, bl. a. genom att i 15-årsåldern komponera ett Oratorio du Calvaire. Efter fortsatta stud, vid MK i Zürich 1909—11 fullföljde han sin utbildning i Paris, först för Capet (violin) och Gédalge (kontrapunkt), sedan för Widor och d’Indy. I Paris blev han också fast bosatt fr. o. m. 1913. — Fil. hdr vid univ. i Zürich 1948. Bland studiekamraterna i Paris slöt han sig närmast till Milhaud och den unga pianisten Andrée Vaurabourg (f. 1894), som sedermera (1926) skulle bli hans maka; men den intima vänkretsen vidgades snart, och vid krigs 1140