HANDEL Övriga vokalverk. Johanne spassionen, komponerad i Hamburg 1704, hör till Händeis tidigaste verk i de större formerna. Texten följer it. förebilder, och verket har mera opera- än oratoriekaraktär. Den 1716 tillkomna passionen till text av den mycket uppskattade Brockes hör ej heller till de mera betydande av Händeis körverk. Den föga inspirerande texten har icke särsk. lockat honom, men verket tillkom i en tävlan mellan flera tonsättare. Under vistelsen i Italien skrev Hän-del en hel del kyrkomusik, Laudate pueri, Nisi Dominus m. m., i vilka hans tyska skolning tydligt framträder. Det är också möjligt, att de koncipierats redan under studietiden i Halle. Till Händeis mest berömda kyrkliga körverk höra hans 12 s. k. Chandos-anthems, tillkomna under åren 1716—19. I dessa verk, förtoningar av bibeltexter för soli, kör och ork. i motett-och kantatstil, som fortplanta traditionen från Purcells likartade verk, utvecklar Händel en storartad körstil, som senare återkommer i oratorierna. Formen begagnar han sedan även för en rad tillfällighetsverk, Wedding anthems, Funeral anthem osv. Till Purcells körstil ansluter Händel också i andra verk, Utrecht Te Deum och Jubilate o. a. Den it. sol o k a n t a t e n var föremål för Händeis stora intresse — samlingsutgåvan innehåller 4 bd kantater, 72 it. solokantater med continuo och 28 kantater för en el. flera röster med obligata instrument. Förebilden har varit den neapolitanska skolans kantater med A. Scarlatti som främsta namn. De ha med sin dramatiska anläggning och växlingar mellan recitativ och arior tjänat som förstudier för de stora opera-scene. Bland de mest berömda av dessa solokantater må nämnas Lucrezia, som med sina dramatiska recitativ och storslaget gestaltade arior samt den. djärva och överraskande harmoniken hör till Händeis främsta arbeten. Bland kantaterna med instrument märkes La terra è liberata för sopran och bas och färgrikt differentierad orkester. Den av A. Steffani utbildade kammarduetten ägnade Händel även stor uppmärksamhet. Under åren 1741—45 tillkommo 20 verk i denna genre, vari Händel på ett övertygande och personligt sätt begagnar denna än enkelt lyriska, än konstfullt utmejslade stil. Till sist bör också nämnas hans 12 Deutsche Gesänge, en del stammande från ungdomsåren i Halle, andra från ett besök i Hamburg 1729. Några betydande verk äro de icke. Orkesterverk och konserter. Händeis instrumentalmusik, som tillkommit under olika perioder alltifrån Halle- och Ham-burgtiden, står helt under it. inflytande. De berömda 12 concerti grossi för enbart stråkork., op. 6, komp. 1740, intaga en särställning. Utgående från Corelli och influerad av Vivaldi har Händel med dem skapat ett det högsta 1229 uttrycket för denna musikform, som samtidigt ger en god bild av det väsentliga i hans konst: mäktig kraftutveckling och upphöjdhet, monumental enkelhet, idyllisk naturupplevelse, rörande naivitet. Kyrkosonatformen har delvis sprängts genom infogande av främmande element, ss. fransk uvertyr och danssatser. I op. 6:6 har en sats karaktär av soloviolinkonsert. Jämbördiga med dessa 12 concerti grossi äro de tre Concerti a due cori, där blåsare och stråkar i eg. mening konsertera mot varandra. Anläggningen av dessa verk är mycket bred med 6 resp. 9 satser. De två verken, avsedda för framförande utomhus, Water-Music (1717?) och Firework-Music (1749), äro skrivna för enbart blåsare och innehålla utom konsertsatser hu-vudsakl. dansnummer. Händel har själv framhävt deras karaktär av underhållningsmusik. I de 6 oboekonserterna, op. 3, är den it. solokonserten hos Vivaldi, Locatelli, Albi-noni o. a. mönstret. De ha en enkel formell gestaltning, plastiska och instrumentalt-tekniskt tacksamma solouppgifter och äro överhuvudtaget lättillgängliga. De 17 orgelkonserterna, op. 4: 1—6 och 7: 1—6 samt 5 utan opustal, äro till anläggning lika oboekonserterna och den senare it. solokonserten: okomplicerade, lättillgängliga med homofon satsteknik. Emellertid måste fastslås, att just i orgelkonserterna utvecklade Händel sin virtuosa improvisationskonst, och de nedskrivna partituren utgöra, vad solostämmorna beträffar, endast ett skelett. De äro hållna i den it. orgelstilen, som endast undantagsvis begagnar pedal, och med en faktur, som mycket närmar sig cembalons. Händeis orgelkonserter äro också uttryckligen betecknade »for Harpsichord or Organ». Av dessa 17 konserter äro endast 7 originalarbeten, de övriga äro bearb. av egna tidigare verk. En ofta spelad altviolinkonsert, som uppgives härröra från Händel, utgavs 1924 av H. Casadesus utan källangivelse. Verket kan mycket väl vara av Händel, även om en del detaljer tyda på en hård överarbetning. Kammarmusik och klaververk. Den instrumentala kammarmusiken omfattar omkr. 50 verk: 15 solosonater för oboe el. flöjt el. violin med continuo, op. 1, 2 saml. triosonater: op. 2 med 9 triosonater för 2 violiner och continuo samt op. 5 med 7 triosonater. Härtill komma 6 tidigare triosonater för 2 oboer och continuo, som Händel senare överarbetade, m. m. All denna kammarmusik står under starkt inflytande från Corelli, fastän Hän-dels både melodiska, harmoniska och formella uppfinning är mera avancerad. Händel skiljer icke så noga mellan kyrko- och kammarsonat, de båda formerna korsa varandra ofta. Av klaververken stå de första 8 sviterna, skrivna för prinsens av Wales döttrar och utgivna 1720, samt de 6 Grandes fugues, publ. 1736, i särklass som uttryck för Händeis 1230