HÖGLUND, P. Högtalare. Schematisk skiss. skåpet. Åren 1936—41 var han ledare för Hällefors orkesterfören.; sedan 1946 lärare i instrumentalmusik vid Ängby folkskola i Sthlm. I. G. Höglund, Albert Paul Schubert, operasångare, basbaryton (f. 1926 30/ø), sedan 1948 stipendiat vid K. teatern i Sthlm. H., som stud, sång för Dramstad och A. Jo-hansen, var 1946 elev vid MH:s operaklass och 1947 vid K. teaterns operastudio. Han deb. 1948 på K. teatern som dr Bartholo i Barberaren i Sevilla. — Har uppburit Christine Nilssons stip. Roller: Hortensius i Regementets dotter, Ma-zetto i Don Juan, Ollonborren och Gubben i månen i Lille Petters resa till månen, länsmannen i Kronbruden m. fl. H. M-g Högromantik, på det musikaliska området bet. på tiden ca 1850—1890, främst karakteriserad av Liszt-Wagnergruppen med impulserna från Berlioz inräknade. Av vissa forskare har den musikaliska högromantiken ansetts infalla ungefär mellan 1830 och 1850 med Mendelssohn, Schumann, Chopin och Berlioz som huvudrepresentanter, i vilka fall den närmast efterföljande tiden kallats nyromantik. Ett dylikt beteckningssätt, som väl närmast influerats av litteratur- och konsthis torien, förbiser dock ytterst karakteristiska drag i tonkonstens egen utvecklingsgång under romantiken. N.L.W. Jämförande art.: Romantik, Senromantik. Högtalare, elektroakustisk omvandlare av elektrisk energi till mekanisk energi i form av ljud. < Den vanligaste högtalartypen består av en permanent magnet och en talspole, så upphängd, att den kan röra sig fritt i luftspalten mellan magnetpolerna (se fig.). Då växelström genomflyter spolen, utför denna svängningar i takt med strömmens frekvens. Den med spolen fast förbundna konen försättes härigenom i motsvarande vibrationer, vilka överföras till den omgivande luften. En högtalare av denna typ förmår återge stora amplituder (->Akustik) utan nämnvärd förvrängning. Däremot är dess frekvensomfång begränsat och omfattar i bästa fall ung. området 80—4 500 p/s. För att utöka frekvensomfånget använder man sig i större radioapparater och i ljudfilmsanläggningar av två el. flera högtalare, som återge olika register. En spec. typ av högklassiga högtalare är k o m-binationshögtalaren, där två drivsystem, ett för bas- och ett för diskantregist-ret, äro monterade på samma axel. Bassystemet är placerat i ett logaritmiskt utformat horn, under det att diskantsystemet utrustats med en tratt, som uppdelats i ett flertal celler. Genom att cellerna riktats åt olika håll får man ljudspridning över bred front för höga toner, som annars huvudsaki. utstrålas rakt fram. Litt.: Se under Elektroakustik. Kj. S. Högtrycksstämmor benämnas sådana orgelstämmor — såväl labialstämmor som rörverk —, vilka förses med luft av högre tryck än normalt, dvs. över 150 mm. och oftast 300—400 mm. — i extrema amerikanska fall det flerdubbla (jfr Lufttryck). Detta medför en mycket kraftig tonutveckling, som i förening med inbyggnad i väl isolerade crescendoskåp (-^-Crescen-do 2) möjliggör stora dynamiska skiftningar. H:s huvudsaki. funktion i orgeln är att förstärka tuttiklangen. De kommo på modet i början av seklet och få ses som en parallell till de samtida tonsättarnas förkärlek för en kraftigt utökad orkesterapparat. Numera byggas h. sällan i kyrkorglar och i förekommande fall endast i mycket stora rum. Bland labiala h. kunna nämnas stentorfon och s t e n-torgamba. Rörstämmor med högtryck äro högtryckstrumpet, stundom tro m-pette harmonique (->Trumpet), tuba, tuba mirabilis m. fl. En spec. typ av linguala h. är diafonstämmorna, vilka i st. f. tunga ha en vid en fjäder fästad ventil 1243 1244