DTNDY Tyskland och Schweiz lärde han personligen känna Liszt och Wagner, bevittnade i Bayreuth bl. a. premiären på Nibelungens ring 1876, stärktes genom dessa kontakter och upplevelser i sin redan fastrotade beundran för Wagners konst och tog därav mycket starka intryck, som sedan återspeglats i hans egen musik och som i hög grad påverkat hans teknik och stoffbehandling som dramatisk kompositör. Som tonsättare deb. dTndy offentligt i början av 1874 med uvertyren Les Piccolomini. Denna av Schiller inspirerade komposition inarbetades några år senare (under rubriken Max et Thécla) som andra del i en symf. trilogi, som fick titeln Wallenstein och i sin helhet uppfördes ffg. 1888. Vid sistn. tidpunkt hade dess kompositör hunnit slå igenom med den wag-nerinfluerade »dramatiska legenden» Le chant de la cloche (1886) och ett i språket mera personligt mästerverk, som med sin anknytning till hans släkts eg. hembygd i Cevennerna kommit att förbli ett av de mest centrala i hans alstring, näml. Symphonie sur un chant montag-nard francais, även kallad Symphonie Céve-nole (1886; 1887). Den här så starkt manifesterade känslan för naturen, hemtrakten och folkmusiken — närd under upprepade ferievistelser i Ardèche — kom till uttryck även i Fan-taisie pour orchestre et hautbois principal (1888). Klart uppenbarad redan i pianosviten Poème des montagnes (1881) har den sedermera bevisats också med ett par rikhaltiga folkvise-saml., utg. 1892 och 1900. Nya framgångar på det orkestrala området vann dTndy med bl. a. de symf. variationerna Istar (1896), sin mäktiga andra symfoni (1903) och triptyken Jour d’été ä la montagne (1905). Hans 3. symfoni, De bello gallico (1916—18), väckte däremot knappast så djup genklang utan ansågs med sitt aktuella stämningsinnehåll vittna mer om viljeanspän-ning än urspr. inspiration. Som kammarmusikalisk kompositör blev dTndy emellertid under senare år mera uppskattad än tidigare, framför allt för sin 3. stråkkvartett (1929). På det dramatiska området kunde han glädjas åt ett genombrott redan med sin första stora opera, Fervaal (1889—95), vilken fick sin urpremiär i Bryssel 1897 och presenterades i Paris följ. år. Efter detta verk, som — med handlingen förlagd till keltiska forntiden — tydligare än något annat röjer vilket mäktigt inflytande Wagner haft på honom, följde det kristet symboliska dramat Uétranger (1898— 1901; Bryssel 1903), vari nämnda påverkan avsevärt modifierats och effektivare motvägts, och under åren 1908—15 komponerade dTndy — liksom i de båda föregående fallen till egen text — ett ännu mera utpräglat religiöst musikdrama, La légende de Saint-Christophe (Paris 1920). Vid sidan av sin tonsättargärning hade han då hunnit utveckla en storartad aktivitet som orkesterledare, pedagog och organisatör. Efter 1287 en tid som sekr. hade han 1890 blivit president för Société Nationale de Musique och sedan dirigerat ett flertal av dess konserter. Rätt snart därefter, 1894, gr. han tills, m. C. Bordes och A. Guilmant Schola Cantorum som ett inst. i Francks anda och ett centrum för återupplivandet av gammalklassiska musiktraditioner. Här blev han omedelbart den självskrivne ledaren, som efter de båda andras frånfälle ensam fick ta allt ansvar, och här verkade han med oförbrännelig energi som föreståndare, dirigent och lärare ända till sin död. Från 1912 undervisade han även orkesterklassen vid Paris MK. Dessutom producerade han sig under årens lopp rätt flitigt som skriftställare, såväl i bokform som med en rad art. i olika franska och utländska tidskr. — LMA 1910. dTndys stil och verk. Liksom i sin konståskådning anknyter dTndy även i sin musik direkt till Franck. Från denne läromästare har han som kon-struktionsgrund för sina instrumentalverk tagit i arv den cykliska formen, och stundom erinra också vissa vändningar i själva språket om Francks stora betydelse för hans utveckling. De redan antydda reflexerna av Wagner kunna likaledes här och var verka rätt påfallande. Som utpräglad symfoniker fann dTndy det mycket naturligt att efter wagnerskt mönster tillämpa ledmotivstekniken i sin dramatiska konst, och med den följde ett och annat eko i klanger och tonfall. Dock är det i det väsentliga på egna idéer och ingivelser han byggt upp sina arkitektoniskt fasta kompositioner, och gentemot Wagner hävdar han sig trots allt som typisk fransman, bl. a. genom sin klarare och lättare orkestersats. Det nationella i hans romantiska tonkonst poängteras ytterligare genom den innerliga förbindelsen med fransk folkmusik, vilken jämte den greg. sången varit ett ytterst viktigt fun-dament för hans stil. Genom denna förbindelse — men också genom sin mera intellektuella läggning — skiljer han sig även från Franck, och på denna grundval framstår han som inledare av den s. k. regionalismen inom fransk tonkonst, som impulsgivande vägvisare för bl. a. J. Can-teloube, P. Le Flem och D. de Sévérac, vilka (alla utbildade i hans skola) funno sin rätta uttrycksart genom att välja motiv från den egna provinsen. 1288