ISIDORUS Hl SP ALEN SI S berg, Amonasro i Aida och Scarpia i Tosca. — G. 1926 m. sångpedagogen Haldis Ingebjart-Isene. H. K. (S:tus) Isido'rus Hispale'nsis el. I s i-dor från Sevilla, spansk teolog (omkr. 570—636), biskop av Sevilla. Av I:s arbeten innehåller särsk. Originum sive etymologiarum libri 20 (tr. 1577) värdefulla upplysningar om musik, vilka samlades av M. Gerbert och tr. i Gerbert 1 under titeln Sententiae... de musica. Litt.: C. Schmidt, Quaestiones de musicis scriptoribus romanis imprimis Cassiodoro et Isidoro (1899); W. Gurlitt, Zur Bedeutungsge-schichte von »musicus» und »cantor» bei Isidor von Sevilla (1950). L S. ISLAND. Europas näst största ö, Island, belägen i n. Atlantiska oceanen (138 502 inv. 1948), självständig stat i personalunion med Danmark 1918; republik 1944, har i sin musikutveckling följt en linje, avsevärt skild från de övriga nordiska ländernas. Denna utveckling hänger givetvis intimt samman med landets politiska och kulturella historia. I äldre tider höllo sig islänningarna väl i nivå med den kulturella utvecklingen i Europa, musiken icke undantagen. Efter reformationen 1550 började en nedgångsperiod, som på grund av landets isolerade läge blev än värre under de tre följ, seklen. De konstnärliga intressena voro nära nog uteslutande litterära, varför den musikaliska utvecklingen stod mer el. mindre stilla till långt in på 1800-t. Detta förklarar, varför den isländska folkmusiken tyckes ha bibehållit en betydligt äldre prägel än liknande tonkonst i grannländerna, mindre influerad som den varit av de skiftande strömningarna inom konstmusiken. Folkmusik. Den isländska folkmusiken överlämnar alltjämt mycket till musikologernas fantasi och kommande forskningar, både när det gäller dess ursprung och dess historia. Dock vågar man med säkerhet antaga, att dess rötter gå tillbaka i två huvudriktningar: dels på vad som förekom av musik i Skandinavien vid tiden för kolonisationen av Island (874—930) och dels på brittiska traditioner. Under tidigare skeden, då musik ännu upptogs som en vetenskap vid katedralskolorna, påverkades den världsliga tonkonsten utan tvivel i grunden av kyrkomusiken, men det finns ingen möjlighet att uppskatta vilken verkan främmande praxis, som förmedlats av långväga isländska resenärer, kan ha utövat. De äldsta bevarade ms. innehålla uteslutande kyrklig musik, övervägande med lat. texter. Folkvisor med mycket ålderdomliga världsliga texter, några t. o. m. från Eddasångerna, ha å andra sidan levat på folkets läppar fram mot slutet av 1800-t. Åtskilliga sådana sånger, tills, m. ett stort antal andra och påtagligt yngre, samlades och upptecknades, många ffg., av B. Thorsteinsson under åren 1880—1905. Hans saml. publicerades 1906—09 under titeln fslenzk frjödlög (Isländska folkvisor) och är alltjämt den viktigaste källan för studiet av den isländska folkmusiken. Även ett ytligt studium av de insamlade sångerna synes tydligt visa de gamla kyrkotonemas förhärskande ställning, särsk. den lydiska tonen. De mer karakteristiska melodierna kunna uppdelas i två kategorier: tvisöngslög och rimnalög (->Tvisöngur, Rimur). Av dessa har tvisöngur antagits vara den äldre, möjl. återgående till den allra äldsta tiden, medan rimur, efter vad man vet, existerade först på 1300-t. Ett antal s. k. vik ivakar (singu-laris vikivaki) ha också bevarats, men många av dessa melodier, liksom f. ö. deras texter, visa alla tecken på att ha importerats utifrån fastän i många fall vid en tidig tidpunkt. Dessa äro tydliga dansvisor med långa berättande texter, sjungna av en försångare, medan övriga deltagare falla in i refrängen. Ett försök till analys av folkmusiken gav Jon Leifs i tidskr. Skirner 1922. — Betr, folkinstrument jfr Langspil. Kyrkomusik och konstmusik. Ett av de äldsta musikaliska minnesmärkena på Island är ett Officium Sancti Thorlaci, bevarat i ms. i Arnamagneanska saml. i Khmns univ.-bibl. Den isländske biskopen Thorlåkur, för vilken denna ritual skrevs, dog 1193 och kanoniserades kort därefter. Ms. antages härröra sig från tiden 1280—1330. Den första isländska sångboken med musik trycktes i Holar 1589 och brukades för gudstjänsterna utan större förändringar i över 200 år, tillika med ett graduale (Grallari; tr. i Holar 1594). Dessa stodo i viss mån i beroende av danska verk av samma slag, vilka utgivits kort förut: psalmboken hade delvis utformats efter Thomissöns Salmebog och gradualet efter Jesper ssöns Gradual. De omtrycktes upprepade ggr intill slutet av 1700-t. och voro på många platser i bruk till långt in på 1800-t., trots att nya och mer tidsenliga böcker hade utgivits. Från mitten av 1800-t. väcktes dock intresset för »ny» och utländsk tonkonst, huvudsaki. genom P. Gudjohnsen, bröderna J. och H. Helgason, M. Einarsson o. a. Den första körsam-manslutningen gr. i Reykjavik 1862 under ledning av J. Helgason och andra följde snart, både i Reykjavik och annorstädes. Den förste isländare, som ägnade sig åt musiken som yrke, var S. Sveinbjörnsson (1847— 1927). Med undantag för dennes tidigare verk 35 36