KAPRÅL Herbert von Karajan. till mitt fosterland»; 1940); en nonett, 2 stråkkvartetter o. a. kammarmusik; pianosonat (1945), sånger m. m. G.M. Kaprål, V å c 1 a v, tjeckisk tonsättare (1889—1947), elev till Janåcek, Novåk och Cortot, även verksam som pianist och lärare vid MK i Brno (Brünn). En rikt begåvad lyriker, skrev K. uppmärksammade pianostycken (bl. a. 3 sonater) och sånger. K:s dotter, Vitéslava Kaprålovå (1915 —40), var även uppskattad kompositör av bl. a. en pianokons., en stråkkvartett o. a. kammarmusik samt sånger. G. M. Kaprio'l ->Cabriole. Kapri's (av lat. capra, get; försvenskning av fr. caprice), eg. bocksprång, nyck, infall. Förutom de betydelser, som anförts under ->C apriccio, har termen k. använts spec. för vissa virtuosa, etydartade violinstycken av kapriciös karaktär, t. ex. Paganinis 24 capricci per violino solo op. 1 (senare delvis bearb. för piano av Schumann och Liszt) och H. Wieni-awskis Études caprices op. 18 (med en andra violin). 1. B-n von Ka'psberger, Johann H i er o-n i m u s (i Italien Giovanni Geronimo Tedesco della Tiorba), tysk musiker (d. 211 trol. omkr. 1650), från omkr. 1604 verksam i Venedig och senare i Rom som virtuos på teorb, chitarrone, luta och trumpet. K. förenklade luttabulaturen och utgav en mängd komp, för luta o. a. instr. samt vokalmusik; i J. Wolf, Handbuch der Notations-kunde 2 (1919), en transkr. ur Libro primo di villanelle (1610). L S. von Ka'rajan, Herbert, österrikisk dirigent (f. 1908 5/4), räknas som en av nutidens främsta yngre. K. är konstnärlig ledare vid Gesellschaft der Musik -freunde i Wien, vars Singverein han reorganiserade 1947; utsågs 1950 till konstnärlig ledare för 3 år vid La Scala. K. stud, för F. Schalk m. fl. och blev 1927 operakapellm. i Ulm, 1934 1. operakapellm. i Aachen (GMD 1935), där han s. å. övertog ledningen av symfonikonserterna, samt var 1938— 45 kapellm. vid Staatsoper i Berlin; även dirigent vid festspelen i Salzburg. K. har med framgång gästat utlandet (Sverige ffg. 1937) och under senare år tills, m. Wiener Philharmoni-ker gjort många grammofoninsp. H. M-g Karakteristiska dissonanser ->Dissonans. Karaktärsdans, inom balettkonsten en bestämning, omfattande dels alla slag av nationaldanser, som i stiliserad form förekomma på scenen, dels pantomimiska rollgestaltningar. Karaktärsdansör resp, -dansös kallas den balettartist, som har en för den pantomimiska genren erforderlig dramatisk talang. Inom klassisk balett brukas även bet. ->demi-carac tère. K. R-n Karaktärsstycke, ensatsig komposition, oftast för piano, med ett i tit. antytt mer el. mindre utpräglat stämningsbetonat el. direkt utommusikaliskt innehåll. Till k. kunna räknas många av F. Couperin d. y:s och hans samtidas clavecinkomp.; främst brukas bet. dock för 1800-t:s rika flora av en-satsiga pianostycken av fantasifull och stäm-ningsskapande, ofta lyrisk, mera sällan dramatisk el. episk art. De rubriker, som kommit till användning, äro dels mera allmänt hållna, dels poetiserande el. rent av programmatiska, vilket framgår av följ, korta historiska översikt. Till de tidigaste proven på k. under 1800-t. höra Beethovens 3 saml. bagateller (op. 33, 119, 126), vidare Schuberts impromptun och moments musicaux, Chopins nocturner, preludier, ballader och impromptun, i viss mån också hans konsertetyder. En mycket tidstypisk tit. är Mendelssohns Lieder ohne Worte. Hos Schumann erhålla k. starkare utommusikaliska anknytningar genom att för 212