KINA K’in, harpa och p’i-p’a. Detalj ur en målning från Tang-perioden. Kina. Detta framgår bl. a. av de ceremoniella bestämmelserna för den kejs. orkestermusiken, som bevarats ända från Chou-dynastin och i detalj angiva sammansättningen av olika civil-och militärork., uppföranden av rituell musik vid ankulter, vid offerhandlingar, begravningar, solförmörkelser, världsliga fester osv. samt uppställningar av sångare och instrumentalister. Den kinesiska musikens glansåldrar. Kontakten med närliggande och även avlägsnare kulturer tillförde under tidernas lopp den kin. musikodlingen nya impulser. Främmande »barbarers» instr. vunno insteg och kompletterade det gamla instrumentariet, som, bortsett från cittror (k’in), dittills övervägande bestått av talrika idiofoner, trummor och flöjter. Genom förmedling av Ost- resp. Väst-turkestan infördes under härskarna av Östra Handynastin (25—220 e. Kr.) bl. a. lutan (p’i-p’a). Centralasiatiska inflytelser gjorde sig än starkare gällande under härskarna av Norra Wei-(440—534) och Suei-(590—604) dynastierna, vilka vid sitt hov gynnade ensembler från Buchara, Samarkand, Kashgar osv. Sin högsta blomstring nådde den kin. musiken under Tang-dynastin (618—907), då riket stod på höjden av politisk och kulturell storhet. Under den centrala gestalten från denna epok, kejsar Ming-huang (713—755), strömmade musiker från alla Asiens länder till Kinas huvudstad Chang-an (nuv. Si-an), som då utgjorde den kulturella metropolen för hela öst-och Centralasien. Den indiska musiken vann nu insteg i Mittens rike, likaså persiska teorier, instrument och stilegenarter, blandade med centralasiatiska element. I motsatt riktning utövade Kinas tonkonst en mäktig dragningskraft på Manchuriets, Koreas och Japans musik. Ming-huang gr. själv två musikakad. i huvudstaden, i vilka talrika palatsmusiker utbildades och några hundra flickor undervisades i alla musikens och danskonstens färdigheter. Den mus. kontakten, med Centralasien blev bestående även sedan Tang-dynastin störtats av den tungusiska Ki-tan-stammen. Förmodl. var 255 det genom denna kontakt som stråkinstr. under Sung-härskarna (960—1279) infördes, och även under den mongoliska Yüan-dynastin (1280—1368) inkommo former och instr. från de islamska folken i mellersta Asien till Kina. Denna tid bet. även guldåldern för det kin. musikdramat, dsa-kü, vilket bestod av omväxlande recitativiska och kantabla partier, fördelade på vanl. 4 akter med flera hundra arior, vilka avbröto dialogen. Under 1500-t:s första hälft avlöstes dsa-kü-stilen av den s. k. kun-kü-stilen, vilken kännetecknades av knappa melodiska vändningar och starkare dramatiska verkningar; den behärskade sedan Kinas scener i 300 år. De politiska och sociala oroligheterna kring mitten av 1800-t. resulterade dock i att den sirliga och förfinade musiken inom kun-kü-stilen med dess konstfulla texter undanträngdes av nya stilar (er-huang och bang-dsi), vilka utmärktes av lidelsefullare musik och mer flytande, lättfattlig text. Under det att musik och text i den klassiska kun-kü-stilen var resultatet av ett sorgfälligt samarbete mellan kompositör och diktare, sammanställdes den nya stilens musikdramer av drivna sångare och göres så alltjämt. Vid framförandet är orkestern placerad på scenen och består som regel av den tvåsträng-ade rörviolinen (erh-hu) el. en violin med kokosnötkorpus (hu-hu) jämte skilda slaginstr. ss. bäcken, gonger, ramtrummor m. m., vilka dels ackompanjera sången med rytmiska motiv, dels markera insatserna el. inleda resp, kadensera codan. Karakteristiskt för föredraget är vidare det genomgående enhetliga tempot inom varje musikstycke samt sångarnas framställning i högt falsettläge. Det nutida Kinas kunskap om sin klassiska musik motsvarar ung. inställningen på Beet-hovens tid till barocken. Först under de sista decennierna har intresset för densamma åter vaknat, och kretsar av bildade amatörer bemöda sig om att återuppväcka den klassiska kammarmusiken. Icke minst torde denna renässans kunna återföras på det eur. inflytandet. Härför talar i många stycken den nyaste utvecklingen inom den kin. tonkonsten och de samtida, europeiskt skolade kin. tonsättarnas skapande. Litt.: G. Wagener, Bemerkungen über die Theorie der chinesischen Musik ... (i Mitteil-ungen der Deutschen Gesellschaft für Natur-und Völkerkunde Ostasiens, 1876); A. Dechev-rens, Étude sur le système musical chinois (i SIMG 1900/01); B. A. Moule, A list of the musical and other sound-producing instruments of the Chinese (i Journal of the North-China Branch of the Royal Asiatic Society, 1908); E. Fischer, Beiträge zur Erforschung der chinesischen Musik (i SIMK 1910/11); G. Soulié, La musique en Chine (1911); M. Courant, Essai historique sur la musique classique des chinois (i LavE 1, 1913); L. Laloy, La musique chinoise 256 Tryckt Vii 51