KONTRAPUNKT (->-Kyrkovisa) men har också varit karakteristisk för tider av mus. avmattning (->By-santinsk musik). — Jfr Parodi. C.-A.M. Kontrapunkt (av lat. pu'nctus co'ntra pu'nctum, eg. not mot not; it. contrap-punto, eng. counterpoint, fr. contrepoint, ty. Kontrapunkt), läran om lagarna för kombinerandet av två el. flera självständiga melodilinjer till en musikalisk sats. Resultatet av tillämpningen av dylika lagar benämnes polyfoni; termerna brukas ofta utan klar åtskillnad men böra hållas isär. Jfr Flerstämmighet, Polyfoni. Allmänt. Såsom själva namnet k. anger spelar den vertikala dimensionen, intervall- och samklangs-behandlingen, en viktig roll även inom den kontrapunktisk-linjära tekniken. Det är sålunda påfallande i hur hög grad studiet av intervallen och lagarna för deras fortskrid-ningar bildat kärnan i alla äldre teoretiska framställningar och läroböcker i k. ända in på 1500-t. och även i forts, ägnats ett stort utrymme. (Se nedan under Historik.) Betr, det linjära elementet har den melodiska linjefö-ringen som sådan ägnats anmärkningsvärt litet utrymme i kontrapunktläroböckerna. I stället har uppmärksamheten inriktats på de samtidiga melodilinjernas samspel och på de lagar, enl. vilka melodier kunna kombineras. Dessa lagar ha under tidernas lopp växlat alltefter det musikaliska materialets struktur; under senmedeltid och renässans voro de i hög grad beroende av kyrkotonerna och hexakordläran, under barocken och wienklassicismen av dur-och mollskalornas struktur och den nya harmoniska logiken, under romantiken än mera av det harmoniska skeendet och den alltmera framträdande kromatiken, medan k. i nyare tid återigen betonat det rent linjära och har befriat sin teknik från äldre samklangskonven-tioner, delvis också vunnit sin lagbundenhet på helt nya vägar, ss. ifråga om tolvtonstek-niken. Trots ^essa stilistiska förändringar, som göra det vanskligt el. omöjligt att ge en enhetlig och allmängiltig framställning av k., finnes det vissa fundamentala principer för det kontrapunktiska kombinerandet av melodilinjer, som synas vara gemensamma för alla stilperioder. Dessa principer, vilka alla ha som ändamål att inom stämflätningens helhet framhäva de enskilda melodilinjernas självständighet, kunna grupperas i 1) sådana som bygga på olikhet, kontraster ing mellan melodilinjerna, 2) sådana som bygga på likhet, imitation och 3) sådana som reglera möjligheterna till omflyttning (transponering) av melodilinjerna under och över varandra. 1) Kontrastprincipen kan utnyttjas dels rent melodiskt, dels rytmiskt. De viktigaste formerna härav äro i förra fallet motrörelse el. sidorörelse, varigenom linjernas självständighet understrykes av deras samtidiga olikartade rörelseriktning, i andra fallet s. k. komplementär rörelse, varvid melodilinjerna i rytmiskt hänseende avlösa varandra så att det rytmiska flödet (satsens »puls») fördelas omväxlande mellan olika stämmor, vilka därigenom komplettera varandra rytmiskt och rörelsemässigt. För notbilden innebär detta givetvis, att en stämma förlöper i lugnare tidsvärden, en annan i snabbare. Dessa rytmiska förhållanden medföra en formell kontrastering, som dock i likhet med det polyfont linjära förloppet tillika fungerar som en starkt för-enhetligande faktor. 2) En viktig del av kontrapunktläran behandlar kombinerandet av likartade el. identiska melodilinjer, vilka inträda antingen på en gång men med regelbundna olikheter i fråga om notvärden (ss. i den äldre mensural-kanon) el. med en viss tidsförskjutning, dvs. i form av ->imitation. Klarast upprätthålles stämmornas identitet i ->kanon. (Jfr även art. Fuga.) Den melodilinje, som tagits till utgångspunkt (vanl. ss. en troget bibehållen temakärna med varierande fortspinningar), kan vidare undergå ett stort antal regelbundna förändringar, dels rytmiskt genom ->-augmenta-tion och ->diminution, dels genom omvändning (inversion), varvid alla melodins stigande intervall utbytas mot fallande och vice versa, samt genom kräftgång (cancricans el. al ro-vescio), varvid meloditonerna tagas baklänges från slutet till början. De bägge sistn. förändringarna kunna dessutom kombineras. 3) Förutom fordringarna på melodisk och rytmisk pregnans i linjematerialet kräves ofta för ett allsidigt utnyttjande av detta i kontrapunktisk sats att de olika stämmorna kunna byta plats inbördes, dvs. flyttas, transponeras över el. under varandra. När denna teknik utnyttjas ifråga om två stämmor, benämnes den dubbel kontrapunkt, i fråga om tre stämmor tredubbel kontrapunkt etc. Eljest föreligger enkel kontrapunkt. Vanl. ske dylika förskjutningar i oktaven men kunna undantagsvis förekomma också i andra intervaller, t. ex. deciman och duodeciman. Pedagogiskt. Den framställning av kontrapunktiska regler som ges i de musikteoretiska skrifterna från 1100—1500-t. har icke sällan ped. anstrykning. Särsk. tydligt är detta i sådana verk som C. Paumanns Fundamentum organisandi (1452), där kontrapunkterandet av en given melodi illustreras med ped. klarläggande ex., samt i alla de arbeten som behandla den improviserade kontrapunkten (contrappunto alla mente). Till de värdefullaste framställningarna om k. från 1500-t. höra N. Vicentinos (1555) och G. 349 350