LAN DIN O-K AD EN S (t. ex. i Coppelia, Trollkarlens lärling, Svansjön, Giselle, Et folkesagn, Napoli samt i makens baletter) har hon dokumenterat sig som dansk baletts främsta under 1900-t:s första hälft. Gästade Sthlm 1938 och 48 tills, m. Det kgl. teaters ensemble. — G. 1932—omkr. 1940 m. balettmästaren Harald Lander. — Litt.: S. Kragh-Jacobsen, M. L. (1949). Sv. Kr.-J. Landfeldt, M a j Paula Charlotta Eleonora, dansös (f. 1909 31/i), engagerad 1924—51 vid K. teatern i Sthlm; premiärdansös 1935. L., som utbildade sig vid K. teaterns balettskola och hävdat sig, inte minst genom sin humoristiska fantasi, som operabalettens säkraste karaktärsdansös, har haft framträdande partier bl. a. i Offen-bach i Olympen, Anda- lusia, Gudinnornas strid, Förtrollade butiken, Törnrosa samt spelat Fenella i Den stumma från Portici. K. R-n Landi, S t e f (f) a n o, italiensk tonsättare (1590—1655), en av de första operakompositörerna i Rom. L. bidrog även till kantatens utformning. L. var omkr. 1619 kapellm. i Padua och blev omkr. 1629 påvlig sångare. Elev till bröderna Nanino, skrev han i den romerska skolans stil kyrkomusik, madrigaler och arior samt två sceniska verk, den tragikomiska pastoralen La morte di Orfeo (Rom 1619; libretton tr. i A. Solerti, Gli albori del melodramma 3, 1904— 05) och det religiösa dramat Sant’ Alessio (Rom 1632; två sinfonior tr. i RiHM 2: 2). I. S. Landino el. Landfni, Francesco (Franciscus de Florentia, Franciscus caecus el. Francesco cieco, Magister Franciscus, Francesco degli organi el. endast Francesco), italiensk tonsättare (1325 —97), trots blindhet en av sin tids berömdaste orgelspelare, under många år organist vid Lorenzo-kyrkan i Florens. Genom sina verk, madrigaler, caccior och ballator, framstår han som den förnämste av de s. k. florentinmadrigalisterna under den it. Ars nova. L:s komp., av vilka över 150 finnas bevarade, utgöra mer än tredjedelen av den 1300-talsmusik, som man känner till i vår tid. Tidigt blind, vände sig L. för musikstudier till bl. a. Giovanni da Cascia och Jacopo da Bologna samt utbildade sig till virtuos på luta, gitarr, flöjt och orgel. Han ägnade sig även åt Margot Lander i Svansjön. diktkonsten; så t. ex. anses madrigalen Musica son, che mi dolgo piangendo (i AdHM) skriven av L. — Karakteristiskt för både L:s och de övriga it. Ars nova-kompositörernas stil var den monodisk-homofona strukturen. Den kring L. bildade Florentinskolan odlade framför allt de världsliga formerna madrigal och caccia. Själv föredrog L. ballatans form, och hans verk skilja sig från föregångarnas främst genom större rytmisk omväxling. Före L. var också 2-stämmighet vanligast, men denne skrev en stor del av sina verk i 3 stämmor. I madrigalen Sy dolce non sono (i HAM) åter förenas hävdvunna stildrag med nya: isorytmisk ténor och genomkomponerad stil. Verk: 9 2-st. och 3 3-st. madrialle (madrigaler), cacce (dock endast en bevarad) samt 92 2-st. och 49 3-st. ballate. — Nytr. ha utg. i AdHM, RiMB, SchGMB och HAM samt av L. Ellinwood i MQ 1936. Litt.: L. Ellinwood, F. L. and his music (i MQ 1936); F. Ellinwood, The works of F. L. (1939). I. S. Landi'no-kade'ns, en kadenstyp, som uppkallats efter F. Landino. Dess viktigaste karakteristika äro a) inskjutandet av skalans sext i kadensmelodin mellan ledton och grundton (se notex.); denna sext kallas ibland oegentligt »Landino-s e x t» men var mycket vanlig under 1300-t., typisk även för den burgundiska komponistgruppen m. fl. under följ, sekel; b) de dubbla ledtonerna från led ton och höjd kvart till slutackordets grundton och kvint, en kadensbildning av klart lydisk karaktär. (»Lydiska kvartens ackord» ->Lydisk). — Jfr Sextackord. I.B-n 513 17. Musik. III 514