LEHMANN Franz Lehär. på sin Giuditta på Wiens Staatsoper, hade han också på sätt och vis nått målet. Men oaktat hans musik aldrig förr skimrat mera kalejdo-skopiskt fasetterad, aldrig utstrålat en mera sinnligt berusande glöd, uteblev det världsomspännande triumftåg, som de flesta av hans operetter fått uppleva. Med Wien och det specifikt wienska har L:s musik litet el. ingenting gemensamt. I stället dominerar den slaviskt färgade, mellan dur och moll svävande kantilenan, kryddad med moderna harmoniska och instrumentala pikanterier. L:s stil fick sina tydliga konturer i Die lustige Wittwe, och den förblir i stort sett densamma i alla följ, verk, även om den småningom — samtidigt som libretterna bli mera opera-artade — får allt flera inslag av mondän el. demimondän sentimentalitet, kulminerande i den »musikaliska komedin» Giuditta (1934). Verk: Operorna Rodrigo (1893; ouppf.), Ku-kuschka (Leipzig 1896; omarb. Tatjana, Brünn 1905) och Garabonciås (efter Zigenarkärlek, Budapest 1943); operetterna — alla med nämnda undantag uruppf. i Wien — Wiener Frauen (1902), Der Rastelbinder (1902; Slovakerna, Sthlm 1904), Der Göttergatte (1904), Die Jux-heirat (1904), Die lustige Wittwe (1905; Den glada änkan, Sthlm 1907), Der Schlüssel zum Paradies (Leipzig 1906; omarb. av Wiener Frauen), Der Mann mit den drei Frauen (1908), Fürstenkind (1909; Furstebarnet, Sthlm 1913), Der Graf von Luxemburg (1909; Greven av Luxemburg, Sthlm 1910), Zigeunerliebe (1910; Zigenarkärlek, Sthlm s. å.), Eva (1911; Sthlm 1912), Die ideale Gattin (1913; Röda rosor, Sthlm 1920), Endlich allein (1914; På tu man hand, Sthlm s. å.), Der Sterngucker (1916), Wo die Lerche singt (Budapest 1918), Die blaue Mazur (1920), Die Tangokönigin (1921), Frasquita (1922; Sthlm 1924), La danza delle Libellule (Milano 1922; Libellentanz, Wien 1923), Die gelbe Jacke (1923), Cloclo (1924; Sthlm 1926), Paganini (1925; Sthlm 1934), Gigolette (Milano 1926), Der Tsare-witsch (1927; Tsarevitj, Malmö 1935), Friederike (Berlin 1929; sv. radio 1940), Das Land des Lächelns (Berlin 1929; omarb. av Die gelbe Jacke; Leendets land, Sthlm 1932), Schön ist die Welt (1931; omarb. av Endlich allein), Der Fürst der Berge (Berlin 1932; omarb. av Fürstenkind), Giuditta (1934; Malmö 1945), många av dem även i filmversion; Fieber o. a. symf. verk, 2 violinkons. o. a. verk för violin och ork., en mängd marscher, valser (bl. a. Gold und Sil-ber, op. 79, 1899) o. a. dansmusik, sonater för piano, sånger m. m. Litt.: E. Decsey, F. L. (21930); G. Knosp, F. L. Une vie d’artiste (1935); S. Czech, F. L. Weg und Werk (1940); M. von Peteani, F. L. Seine Musik. Sein Leben (1949). H.M-g Lehmann, C a r o 1 i n e, dansk sångerska (1825—79), urspr. alt, senare sopran, med högt utvecklad teknik och känsligt föredrag. Elev av C. Helsted deb. L. 1848 på Det kgl. teater i Khmn men slog först igenom på konsertresor i Tyskland och Amerika. Från 1855 var hon en uppskattad primadonna på eur. operascener; gästade Sthlm 1858. Roller: Donna Anna i Don Juan, Agathe i Friskytten, titelr. i Norma, Anna i Vita frun, Fides i Profeten, Valentine i Hugenotterna o. a. Er-l Lehmann, Fritz, tysk dirigent, blev 1946 intendent vid stadsteatern i Göttingen, där han redan 1934 var kapellm. vid Händelfestspelen. Har dessutom varit kör- och orkesterledare i bl. a. Hannover, Pyrmont och från 1937 i Wuppertal. Lehmann, L i 11 i, tysk operasångerska, sopran, och sångpedagog (1848—1929), en av sin samtids allra främsta, tillika ypperlig lied-sångerska. Engagerad vid Hof-oper i Berlin 1870—86, därefter främst gästspel. — Kungl. preussisk Kammer-sängerin 1878. Litt. et art. 1879. Urspr. pianist, utbildades L. av modern, sångerskan och harpisten Marie Loew (1807— 83), i Prag och deb. 1865 på operan där som 1. genien i Trollflöjten. I Berlin glänste hon först som koloratursopran; kallades 1875 av Wagner till Bayreuth för instud. av Woglinde, 571 572