LITT M ARCK Elev av bl. a. Scherchen och J. Marx blev L. 1946 ledare för Wiener Kammer-orch., med vilken han huvudsaki. framfört verk av nutida tonsättare. Han har skrivit en symf., kammarmusik m. m. Littmarck, Carl Gottfried Reinhold, dirigent och tonsättare (1842—99), kapellm. vid Svenska teatern i Hfors och vid Mindre, Södra och Nya teatrarna i Sthlm. L., som stud, vid MK i Sthlm, där han avlade musikdir.-ex., skrev operorna Hagbrand och Jungfrun från Orleans (delvis efter F. von Schiller), operetten Liten Karin, sånger m. m. - Ms. i MA:s bibi. O. S. Liturgi' (grek. leiturgi'a, urspr. ett offentligt, i folkets intresse utfört uppdrag), den fastställda ordningen för kyrkans gudstjänst. Den västerländska kyrkan, där nattvardsgudstjänsten erhöll benämningen mässa, upptog urspr. icke bet. 1. för gudstjänstordningen. Begreppet 1. blev i västerlandet brukligt först genom humanistiskt orienterade teologer på 1500-t., kom från 1700-t. in i det kuriala språkbruket och har sedan fått burskap i romerska kyrkans kyrkorättsliga språkbruk. Här betecknar 1., i motsats till förhållandet i grek, kyrkan, ordning för gudstjänst i allmänhet. I den meningen brukas termen numera även på evangeliskt område. De tyska kyrkorna ha gärna brukat begreppet age'nda för gudstjänstordningen. Västerlandets 1. utgestaltades i två huvudtyper, den gallikanska, av vilken den i Spanien brukade mozarabiska kan räknas som en specialform, samt den romerska. Sedan 1200-t. har denna utträngt alla andra västerländska liturgier inom romerska kyrkan; endast Toledo och Milano samt vissa ordnar uppvisa alltjämt särdrag i sin liturgiska tradition. På evangeliskt område utformades ett flertal liturgier för de olika landskyrkorna el. samfunden. Typerna kunna i stort karakteriseras som luthersk, reformert och anglikansk och kunna sinsemellan visa stora skiljaktigheter, beroende på hur man i varje särsk. fall behandlat det medeltida tra-ditionsstoffet. R. S. Liturgi'k (av grek. leiturgi'a, tjänst), kul t vetenskap, vars uppgift är att historiskt teckna gudstjänstformernas och gudstjänstordningarnas utveckling samt ge en framställning av liturgins principiella problem. På romersk-katolskt område betonas l:s självständighet som vetenskap (S. Bäumer, L. Eisenhofer), på evangeliskt område är 1. en gren av den praktiska teologin. L. indelas i allmän och speciell 1. Den a 11- 675 m ä n n a 1. behandlar kyrkorummet och dess inredning, de till kulten hörande föremålen och den liturgiska skruden samt kultformer. Hit föres även framställningen av kyrkoåret och den kyrkliga symboliken samt kyrkans diktning och musik. Den speciella 1. har till föremål de särsk. liturgiska handlingarna och deras agendariska utformning inom olika kyrkosamfund. Även om fornkristna förf, giva oss värdefulla upplysningar om och tolkningar av den kristna gudstjänsten, kan man icke tala om ett verkligt liturgiskt studium förrän vid medeltidens början. Efter reformationen fick den liturgihist. forskningen ett nytt uppsving, som tog sig uttryck i saml. och utg. av äldre liturgiska källor. Denna historiska linje har fullföljts under 1800-t. fram till vår tid, och under detta skede har 1. som vetenskap gått en rik utveckling till mötes. Bland katolska forskare må nämnas Dom Prosper Guéranger, abbot i Solesmes, där den nya liturgiska rörelsen i den romerska kyrkan och den liturgiska forskningen under senare tid haft ett viktigt centrum, vidare L. Duchesne, Thalhofer, Bäumer, L. Eisenhofer, Mohlberg, Braun och H. Grisar m. fl. Bland protestantiska forskare må nämnas T. Kliefoth, Schöberlein, G. Rietschel, W. Frere, H. Lietz-mann och F. E. Brightman. I Sverige intar under 1500-t. Laurentius Petri en rangplats som liturgisk förf. Även Johan III framstår i sin sv. liturgi som en liturgiker av rang. Sven Baelter (d. 1760) har i Historiska anmärkningar om kyrckoceremonierna... (1762) givit oss vår första 1. Bland senare förf, må nämnas U. L. Ullman, O. Quensel, E. Rodhe, Y. Brilioth, G. Lindberg, A. O. T. Hellerström, D. Helander, H. Johansson, S. Kjöllerström, C.-A. Moberg,Toni Schmid och R. Stenbergm.fi. Litt.: G. Rietschel, Lehrbuch der Liturgik (2 d., 1900—08); E. Rodhe, Svenskt gudstjänstliv (1923); Y. Brilioth, Nattvarden i evangeliskt gudstjänstliv (1926); C.-A. Moberg, Kyrkomusikens historia (1932); D. Helander, Den liturgiska utvecklingen i Sverige under 1800-t. 1 (1934); G. Lindberg, Kyrkans heliga år (1937); D. Helander, Den liturgiska utvecklingen i Sverige 1811—1894 (1939); A. O. T. Hellerström, Liturgik (21940); L. Eisenhofer, Handbuch der katholischen Liturgik (2 d., 21941); C.-A. Moberg, Die liturgischen Hymnen in Schweden 1 (1947); D. Helander, Kristna symboler (1949); R. Stenberg, Kyrka och kyrkoskrud (1950). R. S. Liturgiska böcker, skrifter, vari de officiella gudstjänsthandlingarnas texter och musik förtecknats. Då den äldsta kristna gudstjänsten anknöt till den judiska, hämtades urspr. texterna ur GT, men sedermera även ur NT. Nattvards-mässans kanon synes dock tidigt ha blivit skriftligt fixerad. Småningom samlades mässbönerna i en särsk. bok, i de orientaliska kyrkorna kallad eukologion (grek., bönbok), 676