MALIPIERO, F. Maler, Wilhelm (pseud. Christof Tucher), tysk tonsättare (f. 1902 21/8), sedan 1946 dir. för Nordwestdeutsche Musikakad. i Detmold. Utbildad för bl. a. Grabner och J. Haas var M. från 1925 lärare vid Rheinische Musikschule och MH i Köln och tillika (från 1935) docent vid univ. i Bonn. Bland hans komp., som präglas av barocka och klassiska stildrag med inslag av folkvisetematik, märkas Musik für Streich-orch. (1937), Flämisches Rondo (s. å.), en violinkons. (1932), en kons, för pianotrio och ork. (1940), oratoriet Der ewige Strom (1932), 2 stråkkvartetter (1935 och 42) samt pianoverk. — Har skr. Beitrag zur Harmonielehrè (1930). — Litt.: Lina Jung, W. M.... (i M 1948); K. Laux, Musik und Musiker der Gegenwart 1 (1949; m. verkfört.). G. P. Malherbe [malä'rb], Charles T h é o-d o r e, fransk musikskriftställare och tonsättare (1853—1911), blev 1896 arkivarie och 1909 bibliotekarie vid Stora operan i Paris, som vid hans död fick överta hans stora autografsamling. Skrifter: L’oeuvre dramatique de R. Wagner (1888; tills, m. A. Soubies), Histoire de VOpéra-Comiaue. La seconde salle Favart (2 bd, 1892— 93; tills, m. Soubies), Centenaire de G. Doni-zetti. Catalogue bibliographique... (1897), Auber (1911) o. a. Red. samlingsuppl. av Ra-meaus verk (tills, m. Saint-Saèns, från 1894) och Berlioz’ verk (tills, m. Weingartner, från 1900). En rad tidskr.-art. och programanalyser för Colonnekonserterna. — Scen- och kammarmusik, piano- och orgelstycken, sånger. M. T. Malherbe [malä'rb], Edm ond, fransk tonsättare (f. 1870 21/s), elev av MK i Paris (stora Rompriset 1899), känd genom operor, ss. Anna Karènine (1914), ork.-verk, pianostycken m. m. Skrev bl. a. L’harmonie du système musical actuel. Malibran [-bra'n], Maria (M a r i e) Felicitå, f. Garcia, fransk operasångerska, alt, av spansk börd (1808—36), dotter till M. Garcia och sin samtids måhända största sångerska. Bild sp. 787. Elev av fadem deb. M. 1825 i London som Rosina i Barberaren i Sevilla och deltog därefter i faderns amer. operaturné 1825—26. Återkommen till Europa engagerades hon till Théåtre des Italiens i Paris; gästspelade med enastående framgång från 1829 på kontinentens ledande scener, främst i den samtida it. repertoaren. M:s röst tillät henne att med största fulländning tolka såväl alt- som koloratur -sopranpartier. — G. 2. ggn 1836 m. violinisten C. de Bériot. Litt.: A. Pougin, M. M. ... (1911; eng. uppl. Francesco Malipiero. s. å.); P. Larionoff, M. M. e i suoi tempi (1935); D. Belli, M. M. (1936); M. L. de Bradi, La brève et merveilleuse vie de la M. (s. å.); H. Malherbe, La passion de la M. (1937). G. P. Malipiero [-piä'rå], Gian Francesco, italiensk tonsättare (f. 1882 18/3), en av Italiens ledande i våra dagar, vars kompositioner uppbäras av ett egenartat temperament, lyrisk intensitet och en ofta raffinerad rytmisk uppfinningsrikedom. M., som tillhör en gammal venetiansk familj, var elev av E. Bossi i Venedig och Bo-logna och stud, även i Paris. Åren 1921—23 var han prof, i komp, vid MK i Parma och undervisade från 1933 i mästarklassen i komp, vid Liceo Benedetto Mar cello i Venedig, dess dir. 1939 (förnyat förordnande 1946); dessförinnan från 1936 även prof, i musikhistoria vid univ. i Padua. M:s intresse fångades tidigt av den äldre it. musiken, som han även ägnat vetensk. studier. Denna hans antikiserande och arkaiserande inriktning fick ny näring genom kontakten med G. d’Annunzios person och diktning, vilken blev en rik inspirationskälla för de nationella it. tonsättarna efter verismen. M:s musik är i hög grad rotad i it. tradition, kyrklig såväl som profan. De tidigare inslagen av folkmusik ha hos M. så småningom ersatts av en aristokratiskt reserverad konst. M. skriver ofta en dia-tonisk sats, gärna influerad av greg. musik och teori, och med spec. pandiatoniska effekter, dvs. motiven kombineras inom en och 789 790