MANCINUS Mandolin. Drury Lane Theatre och Covent Garden i London, Metropolitan 1894—1902 och Teatro Colon i Buenos Aires. M. skrev operor ss. Ero e Leandro (Madrid 1897), oratorier o. a. körverk samt ork.-verk ss. sviten Scene veneziane (1890) och den symf. dikten Frate Sole. — Litt.: G. Orefice, L. M. (1921). G.M. MancTnus (eg. Meneken el. Menkin), Thomas, tysk tonsättare (1550—1620), blev 1584 hovmusiker i Wolfenbüttel. Av M:s verk bör särsk. nämnas hans pas-sionsmusik (1608; 21620); en Passion Christi utgavs i nytr. och bearb. av K. Knoke (1898). Litt.: W. Flechsig, T. M.... (diss. 1932). Mandahl, Thor Fridolf, operasångare, baryton (f. 1875 8/i), affärsman, efter stud, för J. Günther och debut 1900 på K. teatern i Sthlm som Lothario i Mignon engagerad där till 1917. — G. 1899—1910 m. operasångerskan Julia Jahnke. Roller: Papageno i Trollflöjten, Beckmesser i Mästersångarne i Nürnberg, Mossoul i Konung för en dag, Silvio i Pajazzo m. fl. Deras dotter, operasångerskan, sopran, Margit M. (f. 1900 W2), elev till fadern, Mme Skilondz, J. Forsell o. a., konserterade 1921—24 i Sverige och Tyskland; anställd vid K. teatern i Sthlm 1924—32. Har innehaft von Beskows stipendium. Ma'nder, Francesco, italiensk tonsättare och dirigent (f. 1915 26/io), sedan 1948 ledare för Orquesta Sinfonica i Madrid. M. har skrivit ork.-musik m. m. Mandolin (eng. och fr. mandoline, it. mandolino), ett knäppinstrument, avkom-ling till lutan, med anor från 1600-t. och fast förankring som it. folkligt instrument. M. har päronformad korpus med flat lock och ovalt ljudhål samt starkt välvd botten, sammansatt av ribbor. Greppbrädet är försett med band och skruvlådan har mekanisk skruvanordning. Besträngningen utgöres av 4 dubbla metallsträngar i violinstämning: g, d1, a1, e2; m. spelas med plektron. Typiskt för mandolinspe-let är ett hastigt tremolo. Föregångare till m. är m a n d o 1 a (m a n-dora), som finns belagd redan på 1200-t. Den är ett basinstrument med 4- el. 5-körig be-strängning i stämning c, g, c1, g1, (c2). Instr. kallades på 1500-t. i Tyskland Quinterne och senare på 1600-t. Pandurina. M. har på senare tid även tillverkats med flat botten och sarg. Dess popularitet har givit upphov till mandolinorkestrar, bestående av man-doliner, en modern form av mandola med alt-violinstämning samt gitarrer. Å. L-y Mandom mod och morske män, inledningsorden till en allmänt känd marschmelodi från Österdalarna, upptecknad från Orsa av R. Dybeck, som även skrivit texten. M., som är en av våra populäraste folkvisor, publicerades i Svea 1858. Till mel. skrev Dybeck sin kända text, som dock senare utsatts för välmenande förvanskningar. En hypotes, att även mel. skulle ha bearb. i romantisk anda av bl. a. Dybeck själv, har framförts i senaste tid; att dessa ingrepp skulle ha skett med Dy-becks medgivande har dock icke bevisats vara sannolikt. — Litt.: Art. av O. Lindberg, N. Stålberg och B. Wallin i Vår Sång 1950. G. P. Mandyczewski [-Je'vski], Eusebius, österrikisk musikteoretiker av rumänsk börd (1857—1929), elev av Nottebohm, främst känd som utg. av verk av Schu-bert, Haydn och J. S. Bach. Hdr vid univ. i Leipzig 1897. M. blev 1881 körledare vid Wiener Singakad., 1887 arkivarie vid Gesellschaft der Musik-freunde i Wien och 1897 lärare vid MK. M. red. samlingsuppl. av Schuberts och Haydns verk (->Haydn, sp. 978) samt av J. S. Bachs arior med obligata instrument (Publ. der Neuen Bachgesellschaft, Jahrg. 5—6, 10—13, 15, 21, 24—26, 28, 41/46). M.T. ManeJli, Francesco, italiensk tonsättare och sångare (1595—1667), en av föregångsmännen för operan i Venedig. M:s första opera, Delia, gavs 1630 i Bologna. Därefter bosatt i Venedig, blev han omkr. 1645 kapellm. vid hovet i Parma. Med B. Ferrari som förf. komp, han Andromeda, varmed Teatro Cassiano, Venedigs och Italiens första offentliga operahus, 1637 invigdes. M. skrev följ, år operan La maga fulminata och medv. även som sångare vid uppf. av sina verk. Musiken till hans operor har gått förlorad, och i övrigt har endast sångsamlingen Musiche varie bevarats. Operor (u. n.): L’Alcate (Venedig 1642), Le vicende del tempo (Parma 1652), Il ratto d’Eu-ropa (Parma 1653), La Licasta (Parma 1664) o. a. — Nytr. av en kantat hos H. Riemann, Kantatenfrühling. — Litt.: G. Radiciotti, L’arte musicale in Tivoli... (21921). E. S-m (de) Manén, Juan el. J o a n, spansk 799 Tryckt 7/n 51 800