M E N D E L S S O H N-B ART HOLDY stud, i 3 år. Äret därpå uppfördes i Berlin hans opera Die Hochzeit des Camacho (komp. 1825), dock utan framgång. Viktigt blev däremot det fullst. framförandet av J. S. Bachs Matteus-passion, som han ledde i Singakademie 1829, vilket blev den väckande impulsen för den Bach-renässans, som nu inleddes. Med 1829 började Mendelssohns vandringsår, som förde honom till London, där han bl. a. framträdde i Royal Philharm. Society som dirigent, pianist och orgelspelare. Ett besök i Skottland inspirerade till verk som uvertyren Die Hebriden, »skotska» symf. och pianofantasin op. 28, huvudsaki. utformade under resor i Centraleuropa och Italien, där även A-dursymf. koncipierades. I Venedig fullb. 1830 det första h. Lieder ohne Worte. Efter hemkomsten 1832 sökte han förgäves dirigentposten i Singakademie efter Zelter men anförtroddes följ, år ledningen av Niederrheinische Musikfeste, vilka han dirig. till 1846 och gjorde till en av glanspunkterna i det ty. musiklivet. I Düsseldorf verkade han som stadsmusikdir. till 1835, då han kallades till ledare av Gewandhauskonser-terna i Leipzig, vilka han tills, m. den av honom tillsatte konsertm. F. David förde fram till världsrykte. Hdr vid Leipzig-univ. 1836 dirig. han s. å. i Düsseldorf uruppf. av sitt oratorium Paulus. Följ, år ingick Mendelssohn i Frankfurt a. M. äktenskap med Cécile Charlotte Sophie Jean-renaud, dotter till en fransk reformert präst. På uppdrag av Fredrik Wilhelm IV vistades han 1841—42 i Berlin, där han utnämndes till GMD och bl. a. omorg. domkyrkokören. På senhösten sistn. år tog Mendelssohn initiativet till grundandet av MK i Leipzig, som öppnades följ, år och där han själv undervisade i piano och komp. Vid sitt 9. besök i England (1846) ledde han i Birmingham det första framförandet av Elias. Överansträngd av rastlöst arbete överlämnade han 1846 ledarskapet för Gewandhauskons. till Gade och pianolärarposten vid MK till Mo-scheles. Fanny Hensels plötsliga död 1847 verkade som en chock på hans undergrävda nervsystem, och endast några månader senare ändade ett slaganfall hans liv. — LMA 1845. Mendelssohns stil och produktion. Ovanligt förtrogen med den äldre musiken — icke endast Bach, Händel och Gluck voro honom välbekanta utan även tonsättare som Palestrina, Orlando di Lasso o. a. — inspirerades Mendelssohn mäktigt av wienklassikerna med Beethoven i spetsen. Genom familjens position trädde han dessutom i personlig kontakt med de nyaste kompositörerna ss. Spohr, We-ber, Rossini och Berlioz. Denna vidsträckta konstnärliga överblick i förening med hans egna talanger — han var en utmärkt akvarel-list och briljant stilist som brevskrivare — skänkte tidigt åt hans verk drag av harmonisk måtta och överlägsen klarhet. Mendelssohns produktion företer som helhet betraktad ingen utveckling. Ett belysande ex. är härvidlag musiken till En midsommarnatts-dröm, där inga stilistiska avvikelser kunna spåras mellan den 1826 komp, uvertyren och den 1843 färdiga scenmusiken. Tonsättarens ständiga framhållande av »hantverket» och den »naturliga melodiken» förlänar även vissa av hans arbeten ett drag av formalism. Den gyllene medelvägens princip, som Mendelssohn företrätt såväl i liv som gärning, har även — måhända stundom orättvist — ställt en stor del av hans verk i skuggan för en konst med personligare dominans. Grundvalarna för Mendelssohn som tonsättare voro Beethoven samt Bach och Händel å ena sidan och å den andra den samtida romantiken. Motsättningarna i förebilderna lyckades han förena i en personligt färgad syntes, som medvetet undvikit såväl klassicismens monumentala strävanden som romantikens folkliga ursprunglighet och mysticism. Det klassiska elementet har präglat hans formgivning, medan det romantiska inslaget främst kommer fram i koloriten. Särsk. orkesterbehandlingen förlänas en mönstergill utformning med fint schatterade halvdagrar (»skotska» symf.) el. oväntade, geniala klangeffekter (En midsommar nattsdröm). Melodiken är synnerligen sångbar och harmoniken redan från början av starkt personlig prägel. Det polyfona arbetet, sådant det klarast uttryckts i kör- och orgel-verken, är baserat på Händel, mindre på Bach. Innehåll och form i kompositionerna balanseras förebildligt. Sitt bästa gav Mendelssohn i vekt elegiska el. romantiskt beslöjade stämningar; även de kyrkliga verken uppvisa en omisskännlig resning. Bland ork.-verken leva främst den balladmässiga a-mollsymf. op. 56 (»skotska»), hans mest helgjutna arbete, den solglittrande A-dursymf. op. 90 (»italienska»), Midsommarnatts-uvertyren op. 21 (med den därpå kalkerade scenmusiken) och Die Hebriden op. 26, båda mästerstycken av koncentrerad programmusik, den elegant konsertanta pianokons, g-moll op. 25 samt den såväl tekniskt-virtuost som musikaliskt formfulländade violinkons, e-moll op. 64. Ett växande anseende åtnjuta numera stråk-symf. från de tidigare ungdomsåren. Körverken domineras av de händelskt inspirerade oratorierna Paulus op. 36 och Elias op. 70. Bland kammarmusikverken må erinras om pianokvartetterna op. 1—3, pianotrion d-moll op. 49, hans populäraste inom denna genre, och de 3 stråkkvartetterna op. 44. Sin mest beundrade insats vid sidan av körverken gjorde Mendelssohn med sin klaver-musik. Vida spridda voro hans Lieder ohne Worte, vilken genre han skapade. De äro utpräglade stämningsstycken i nära anslutning till liedens formtyp, någon gång försedda med rubriker (t. ex. den bekanta Frühlingslied). I sina capricci och rondos utvecklade han det 879 880