MEYERBEER Skrifter: Der chorische Gesang der Frauen... (d. 1, Bis zur Zeit um 1800, diss. 1917), Das Offizium und seine Beziehung zum Oratorium (i AMW 1921), Das Konzert (1925), Bedeutung und Wesen der Musik (d. 1, 1932) samt uppsatser, bl. a. om musiktryck i Zentralblatt für Bibliothekswesen; utg. utställningskatalogen Musik im Leben der Völker (1927) m. m. M. T. Meyerbeer [ma^arbeir], Giacomo, eg. Jakob Lieb-mann Beer, tysk tonsättare (f. 1791 5/0 i Berlin, d. 1864 2/5 i Paris), från 1830-t. till inemot slutet av årh. den mest firade och beundrade operakompositören i Europa. — LMA 1845. Med utgångspunkt från den tidiga romantiska operan i Tyskland och influerad samtidigt av it. och fr. traditioner gestaltade M. sina egna verk till sceniska praktskådespel, huvudsaki. siktande mot yttre effekter. Musiken visar honom på höjden av tekniskt kunnande, men melodiuppfinningen flödar icke otvunget, och M. lyckades mera sällan ge slående uttryck åt den högburna känslan och nådde i allmänhet icke heller fram till lyrisk innerlighet. Övertrumfad som kolossaldramatiker av Wagner och som följd även av en smakförskjutning hos publiken ha M:s verk numera nästan helt avförts från repertoaren och hans tidigare berömmelse förbytts i missaktning. M:s mus. anlag framträdde tidigt och redan i 10-årsåldern firades han som konsertpianist. Musikstud. bedrev han i Berlin under F. Lau-ska, Zelter och B. A. Weber och var därefter jämte C. M. von Weber 1810—12 elev hos abbé Vogler i Darmstadt. Några tidiga försök som musikdramatiker utföllo mindre lyckligt. Operan Jephtas Gelübde föll sålunda igenom vid premiären i München 1812, och bättre tur hade han icke i Stuttgart och Wien med ett mus. lustspel. Först sedan M. fått upp några verk på it. scener lyckades han vinna publikens bevågenhet. Mönstret för honom var till en början Rossini, men i Margherita d’Anjou (1820) och i L’esule di Granata (1822; bägge i Milano) har han också närmat sig S. Mayr i köroperan, och II crociato in Egitto (Venedig 1824) markerar en orientering mot de stildrag, som i senare verk skulle skapa hans berömmelse. Målet för M., när han från Italien överflyttade till Paris, var närmast att slå igenom som kompositör i den komiska operan, dvs. en opera Giacomo Meyerbeer. med talad dialog. Romantiken var på modet genom V. Hugo, och i E. Scribe fann M. en textförf., som liksom han själv främst siktade mot det sensationella. Samarbetet dem emellan fortsatte också under M:s återstående levnad. Av förstlingsverket för Paris blev emellertid icke en komisk opera. Auber hade hissat nya signaler med den helt genomkomponerade operan Den stumma från Portici (1828), Rossini följde året därpå med Wilhelm Tell. M. kastade därför om, och Robert le diable (Paris 1831; Robert af Normandie, Sthlm 1839) blev en ge-nomkomponerad opera i 5 akter. Framgången var kolossal, och triumferna upprepades, när Les Huguenots (Paris 1836; Hugenotterna, Sthlm 1842) gick över scenen. Operan är också M:s ojämförliga mästerverk. Le prophète (Paris 1849; Profeten, Sthlm 1852) betecknar trots enstaka praktstycken i musiken en avmattning i det dramatiska. M:s sista opera, L’Africaine (Paris 1865; Afrikanskan, Sthlm 1867), påbörjad 1838 men uppf. först närmare ett år efter M:s död, fick sin attraktionskraft icke minst genom en rad överraskande sceneffekter. För 913 914