MILEY M. stud, för bl. a. M. Rosenthal och har spelat med de flesta namnkunniga dirigenter och ork.; bosatte sig 1940 i Buenos Aires och har ofta gästat Sverige (ffg. 1931). — Bild sp. 923. Miley [ma^li], James (Bubber), amerikansk jazzmusiker av negerhärkomst (1900—32), trumpetare, spelade med El-lington 1927—30. Senare ledde M. en egen ork. och gjorde med denna och Ellingtons ork. många grammofoninsp. Milford [milfad], Robin Humphrey, engelsk tonsättare (f. 190 3 22Zi), elev vid Royal Coll. of Music i London till bl. a. G. Holst och Vaughan Williams. Verk: Symf. op. 34 (1933), Concerto grosso a-moll op. 46 (1936), violinkons, g-moll op. 47 (1937) o. a. ork.-verk; oratorierna A prophet in the land op. 21 och The pilgrim’s progress; stråkkvartetten Fantasia (1946) o. a. kammarmusik; orgel- och pianostycken, sånger m. m. MILHAUD, DARIUS. Den franske tonsättaren Darius Milhaud [mijå'J, f. 1892 4/9 i Aix-en-Provence, tillhörde i början av 1920-t. den parisiska modernistfalangen Les six och har visat sig vara dess mest betydande medlem vid sidan av A. Honegger. Ganska experi-mentlysten och samtidigt mycket habil har han i snart sagt alla musikens former utvecklat en flödande produktivitet, som icke utan skäl jämförts med Saint-Saèns’. Konstnärligt rätt ojämn är hans alstring även stilistiskt alltför skiftande för att kunna bestämt etiketteras. Med hänsyn till vissa genomgående drag kan Milhaud dock på det hela taget betecknas som expressionist, och karakteristiskt för särsk. hans tidigare representativa verk är en radikalt genomförd polytonalitet. Uppvuxen i ett burget judiskt hem i Aix-en-Provence kom Milhaud 1909 till Paris och stud. 1910—14 vid dess MK för bl. a. Gédalge, dTndy och Widor. Av dessa kom Gédalge att betyda mest för hans utveckling, men än mera avgörande blevo impulserna från Debussys tonkonst och från C. Koechlin, som visade honom po-lytonalitetens möjligheter; därjämte tog han intryck av E. Satie och Stravinskij. Ären 1917—19 tjänstgjorde Milhaud på fr. legationen i Rio de Janeiro och hade där som chef diktaren Paul Claudel, med vilken han även konstnärligt inledde ett intensivt och betydelsefullt samarbete. Tillbaka i Paris återupptog han umgänget med studiekamraten Honegger och gick beredvilligt med i grup pen Les six för att kämpa för nya tongångar och rytmer i den fr. musiken. Likt Honegger var han till en början rätt våldsam i sin expressionism, brukade ivrigare än någon annan i gruppen element ur jazzen, som han under en resa i USA 1922 stud, ganska ingående, och väckte med sina ettriga klanger och sin eftertryckliga »bruitism» mycken irritation hos såväl kritik som publik. Kraften i detta moderna tonspråk övertygade emellertid med åren allt flera om att Milhaud var en konstnär att räkna med. Redan innan han kallades till medlem i fr. radiorädet (1933), i rådgivande kommittén för Frankrikes operascener (1936) och i högsta ledningen för Paris MK (1937), hade han åtsk. ggr inbjudits att som dirigent och pianist framföra egna vei k utomlands, bl. a. i Ryssland, USA, Tyskland, Spanien, Portugal och Italien, och när han 1940 kom till USA som flykting engagerades han genast som föreläsare och lärare vid Mill’s Coll., Californien, där han stannade till 1947. Med sitt internat. renommé hade han även under dessa år i exil rikliga tillfällen att hävda sig som tonsättare och presentera en rad nya verk. År 1948 anställdes han vid The Music Acad. of the West i S. Barbara, Californien. Milhauds musik har alltifrån 1910-t. flödat praktiskt taget utan avbrott, ibland tyvärr också utan tillbörlig sovring. Trots överflödet av obetydliga och stundom rentav vulgära alster — som t. ex. då han tonsatt cocktailrecept och en katalog över lantbruksmaskiner (1919) — har han dock underhållit sitt internat. rykte genom sin slagkraft som allvarligt syftande musiker, med storvulna operaverk ss. Christophe Colomb (gr. på Claudels drama), med lödiga symf. kompositioner, finstämda stråkkvartetter och äkta inspirerad vokallyrik ss. cyklerna Alissa, Le voyage d’été, Chants populaires hébraiques och Poèmes juifs. Liksom han i sistn. sånger gett uttryck åt sin medfödda känsla för judiska traditioner har Milhaud också, i andra verk, instrumentala såväl som vokala (La cheminée du Roi René, Farando-leurs, Suite provencale o. a.) betygat sin trohet mot hembygden och tagit upp motiv ur den provensalska folkmusiken. Därjämte har han, utom av jazzen, låtit sig påverka av sydamer, populärmusik (i t. ex. Saudades do Brazil och Le bal martiniquais) och nordamer. folkmelodier (t. ex. Kentuckiana). I denna mottaglighet för impulser från olika håll ligger givetvis förklaringen till att hans tonkonst blivit förhållandevis heterogen och i viss mån eklektisk, men denna mångfald torde också bidragit till musikens rytmiska vitalitet. Scenisk musik: Operorna La brébis égarée (1910—15; Paris 1923), Les Euménides (1917—22; radiouppf. Bryssel 1949), Les malheurs d’Orphée (1924; Bryssel 1925), Esther de Carpentras (1925; Paris 1928), Le pauvre matelot (1926; Paris 1927), Christophe Colomb (1928; Berlin 1930), 927 Tryckt 8/n 51 928