MOZART Maria Anna (»Nannerl»), W. A. Mozarts syster. Oljemålning 1762. som numera vigt sin konstnärliga ambition åt sonens framgång, visste alltför väl, att innan denne fullgjort en pilgrimsresa till Italien, voro utsikterna för honom till anställning vid ett furst^hov med vidare målsättning än Salzburgs skäligen små. Redan mot årets slut rustades därför till uppbrott. Bortovaron från hemmet varade, frånsett kortare återbesök, drygt 3 år, och först i mars 1773 inträdde far och son för längre tid som kapellmusiker i aktiv tjänst hos furstbiskopen i Salzburg, Sigismund von Schrattenbach. Liksom tidigare på annat håll väckte den yngre Mozarts brådmogna begåvning även i Italien den största uppmärksamhet och han hyllades där t. o. m. ännu hjärtligare än annorstädes. Sedan han på sin vallfärd genomkorsat n. och s. Italien mottog han på återresan i Rom — föga äldre än 14 år — den påvliga orden Den gyllne sporren och blev snart därefter led. av den berömda Acc. Fi-larmonica i Bologna, trots att han icke uppnått minimiåldern av 21 år för inträdet. Av större betydelse än dessa ärebetygelser blev för Mozart samvaron med en rad prominenta personligheter och framför allt den nära bekantskapen med den lärde Padre Martini i Bologna, hos vilken han fullföljde studierna i kontrapunkt. Leopolds yttersta mål med resan var att skaffa sonen tillfälle att få framträda som operakompositör. Och detta lyckades. Premiären på hans första opera seria, Mitridate, ägde rum den 26 dec. 1770, och framgången tycktes med omkr. 20 uppföranden säker men betygade icke, att operan var ett mästerverk. I själva verket vittnar stycket om för en ungdom ovanlig säkerhet i tekniken och ett personligt svärmiskt gemyt men mindre om förmågan att spänna en dramatisk intrig. Nästa uppdrag försatte Mozart i ett gynnsammare utgångsläge. Asca-nio in Alba, kontrakterad som andra stycke för säsongen 1771 i Milano, var en serenata, fylld av allegoriskt krimskrams och utformad som en devot hyllning åt ett furstligt brudpar. Wolfgang lyckades också lösa sin uppgift till allmän belåtenhet. Konstnärligt fylligare och redan något färgsatt av den dramatiska intensitet, som utmärker de långt senare mästerverken, är den tredje och sista operan för Italien, Lucio Silla, uppf. annandag jul 1772. Resan hade vid sidan av skolningen som musikdramatiker även vidgat hans erfarenhet inom andra konstområden. Symfonier, stråkkvartetter, smärre kyrkliga verk och oratoriet Be-tulia liberata tillhöra sålunda även dessa år. Den grå vardagen vidtog i Salzburg, men en välbehövlig vila efter resornas jäkt gagnade Mozarts välbefinnande. Sommaren 1773 gjordes ett förnyat kort besök i Wien. Fader Leopold tänkte sig möjligheten för Wolfgang att rycka in i vakansen efter en kapellm. vid hovet. Men därav blev intet, och frånsett en utflykt till München vid årsskiftet 1774/75 höll sig familjen fyra år framåt stilla i Salzburg. Konstnärligt stimulerande var livet icke i den lilla staden med dess stelnade byråkrati. Dock, lugnet gynnade Mozarts produktion. Intrycken från Italien sammansmältes med fäderneärvda traditioner och impulser från den nyare tyska musiken. I de 6 stråkkvartetterna (K. 168— 173) och överhuvud i Mozarts instrumentalmusik från denna tid blir inflytandet från J. Haydn allt märkbarare. Hans gemyt börjar pendla mellan Sturm und Drang och galan-teriet. I den s. k. lilla g-mollsymf. från 1773 bebådas den jäsande oron i första satsen ur d-mollkons. för piano. Den hovmannamässiga elegansen och det obekymrade skämtet spelas upp i många ork.-verk av mindre anläggning (divertimenti, serenader etc.). Violinen blev för en kortare period Mozarts omhuldade instrument, orh under loppet av ett enda år skrevos de 5 violinkonserterna. Under denna vilans tid i Salzburg hann han även med att skriva 4 pianokonserter. Och förutom La finta giardi-niera (1775), i vilket stycke Mozart ännu i starkt beroende av Piccini och Anfossi likväl börjat smått utmodellera självständiga karaktärsdrag, skrev han för teatern i Salzburg II re pastore (s. å.). Trots denna aktivitet kunde vistelsen i Salzburg i längden icke befordra ett ungt genis krav på expansion. Fader Leopolds och Wolf-gangs förhållande till furstbiskopen, deras arbetsgivare, skildras i allmänhet under svartmålning av den senare. Sedan Hieronymus Col- 1015 1016