M U SIKBIBLIOTEK fullständigt reglerats genom lag. Privilegie-systemet, vilket ss. skydd mot eftertryck är känt från slutet av 1400-t. och även omfattade mus. verk, gynnade mestadels boktryckarenförläggarens intressen. I en eng. parlamentsakt av 1709 återfinnes den första moderna lagen om auktorrätt. Förordningen gällde också eftertryck av musikverk. Akten ersattes av en ny 1842. I och med Copyright Act (1911) reglerades hela auktorrätten. I Danmark-Norge, som var föregångslandet på kontinenten, tillkom 1741 en förordning »an-langendes, at ingen maa oplaegge, eftertrykke eller eftertrykt indföre eller falholde nogen Bog eller Skrift, som en anden paa lovlig Maade sig har forhvervet». Kompositioner berördes ej. I senare lagar" skyddades den s. k. skriftäganderätten (även gällande musikverk). Viktigast av fr. lagar är den 1793 utfärdade Décret relatif aux droits de propriété des auteurs d’écrits en tout genre, des compositeurs de musique, des peintres et des dessinateurs, där förf:s rätt betecknas ss. en äganderätt. Denna bet. fortlever i de romanska, men inte i de germanska ländernas lagstiftning. I Sverige regleras m. genom lag av 30 maj 1919, vilken flera ggr reviderats. Sedan mitten av 1930-t. pågå arbeten inom auktorrättskommit-tén, som syfta till en internord. lagstiftning på detta område. Auktorrätten har internat. reglerats genom konventioner, vilka i allmänhet gått ut på att utländska auktorer skola åtnjuta samma skydd som det egna landets. Den viktigaste av dessa konventioner är Bernkonventionen från 1886, till vilken de flesta eur. stater anslutit sig (Sverige 1904). USA tillhör icke densamma utan har träffat särsk. avtal med de olika eur. länderna. För åtnjutandet av Bernkonventionens skydd erfordras inga formaliteter. För skydd i USA kräves, att ifrågavarande verk anmälts till och införts i Copyright Office’s i Washington register (lag av 1790, flera ggr rev., senast 1909) samt att verket vid utgivandet försetts med angivande av copyright-år och -innehavare. För Sydamerika regleras auktorrätten av Havannako-n-ventionen, tillkommen 1910 i Buenos Ai-res och rev. i Havanna 1928. I de till Bernkonventionen anslutna staterna varar skyddet under auktors livstid samt därefter i regel ytterligare 50 år. Enl. 1919 års lag var skyddstiden i Sverige endast 30 år efter auktors död (i vissa fall rörande mångfaldigande 50 år) men har undan för undan förlängts och är nu (1951) 45 år. I USA varar skyddet 28 år efter Copyright-datum men kan förlängas för ytterligare en 28-årsperiod. M. vid mångfaldigande genom tryck o. d. tillvaratages i regel av verkens förläggare, vid framförande av operor el. operetter av tonsättarna själva el. av »teateragenter». År 1777 bildade emellertid Beaumarchais i Paris So-ciété des Auteurs et Compositeurs Dramatiques, 1073 som alltjämt verkställer inkasso av uppförande-tantiemer för operor och operetter. Vid offentliga framföranden av musikverk på konserter, restauranger, biografer och i radio etc. försvårar representationernas antal de enskilda tonsättarnas och förläggarnas möjligheter att effektivt bevaka sin rätt till ersättning. Redan 1850 bildades i Paris Société des Auteurs, Compositeurs, Éditeurs de Musique för att tillvarataga tonsättarnas rätt i detta avseende. Exemplet vann efterföljd i andra länder, och i början av 1920-t. funnos byråer för detta ändamål i de flesta eur. länder utom Norden. År 1923 bildade Föreningen Svenska tonsättare organisationen ->-Svenska tonsättares internationella musikbyrå (STIM), vilken följdes av KODA i Danmark, TEOSTO i Finland, TONO i Norge och STEF på Island. Dessa ha undan för undan utvidgat området för sin verksamhet. Litt.: R. C. de Wolfe, An outline of Copyright law (1925); S. P. Ladas, The International pro-tection of literary and artistic property (2 bd, 1938); A. Shafter, Musical Copyright (1939); U. von Konow, Författares och tonsättares rätt enligt gällande lagstiftning (1941); R. C. de Wolfe, Copyright in music (i Notes 1943); A. Streuli, Urheberrecht. Eine Synthese (i SchwM 1948; m. bibliogr.); H. Desbois, Le droit d’auteur. Droit frangais, convention de Beme revisée (1950); E. Schulze, Urheberrecht in der Musik und die deutsche Urheberrechtsgesellschaft (1951). Det musikalske Lyceum, norskt mu-siksällskap, gr. i Oslo 1810 av bl. a. P. Thrane, L. Roverud, F. C. Groth, H. H. Falbe och L. M. Ibsen. M:s ändamål var »at fremme Musiken og at soutinere duelige og overhovedet uformuende Artister». Medl. voro huvudsakl. amatörer. En rad större vokal- och instrumentalverk samt sångspel uppfördes. Dirigenter voro bl. a. Thrane, Ole Bull och A. Schrumpf. Sällskapet upplöstes 1838. Ö. G. Musikalsk Löverdags-Magazin for Pianoforte, norsk musiktidn., utg. på 1840— 50-t. av Edv. Winthers förlag. Musikbibliografi, en förteckning över musiklitteratur, dvs. musikalier, skrifter om musik el. båda delarna. Sådana förteckningar kunna utarbetas efter flera system, alfabetiskt, systematiskt efter olika specialområden, kronologiskt etc. I regel väljes en kombination av 2 system, t. ex. efter specialfack och inom dem alfabetiskt. För specialiserad fört, se suppl. Musikbibliotek. Samlingar av musikalier, böcker i musikaliska ämnen, manuskript, brev, fonograf- och grammofon- 1074