MUSIKINSTRUMENTSYSTEMATIK europeiska instr., har under senare tid den etnologiska forskningen och dess resultat medfört en fördjupning av instrumentstudiet, varvid även klassifikationen av instr. efter vetensk. principer kommit att inta en betydande plats. Medan kineserna indelade sina instrument efter tillverkningsmaterialet i 8 slag: skinn, sten, metall, lera, silke, trä, bambu och kalebass, särskilde hinduerna 4 grupper, en indelning som gäller ännu i dag: tata-yantra (»sträng»-instr.), sushira-yantra (»urholkade» instr., dvs. blåsinstr.), ghana-yantra (slagna instr. av metall el. trä) och anaddha-yantra (»fästa-de» el. »bundna» instr., dvs. trummor). Grek, och romerska skriftställare ha en trefaldig indelning: pneumatikon el. inflatile (blåsinstr.), enchordon el. tensile (stränginstr.) och krousti-kon el. pulsatile (slaginstr.). Denna systematisering bibehölls under hela medeltiden och har först i senare tid övergivits. Det första klassifikationssystem, som arbetade efter vetensk. linjer, hade till upphovsman belgaren V. Mahillon, som i sin 1880 utg. Cata-logue descriptif & analytique du Musée instrumental framlade en indelning av instrumenten i 4 klasser: autofoner, membranofoner, aerofo-ner och chordofoner. Dessa klasser äro under-delade i grenar (branches) efter sättet för tonproduktionen (slagna, knäppta, gnidna etc.; instr. med tunga, med anblåshål etc.) samt sektioner och undersektioner. Är 1914 framlade tyskarna E. von Hornbostel och C. Sachs en Systematik der Musikinstrumente, vari de anslöto till Mahillons grundindelning men samtidigt kritiserade den schematiska uppdelningen i underavd. Det nya systemet var främst gr. på etnogr. material och mycket detaljerat. År 1937 publ. den eng. instrumentforskaren F. W. Galpin en instrumentsystematik, som redan 1910 framlagts i skisserad form. Den har 5 huvudklasser (autophonic, membranophonic, chordophonic, aerophonic, electrophonic instruments) med 3 el. 4 underavd. i huvudsak efter Mahillons indelning. Det har utbyggts 1941 av amerikanen N. Bessaraboff, som infört bet. idiofoner för den 1. klassen och placerat aero-fonerna som 3. och chordofonerna som 4. klass. T. Norlinds 1932 (i STM) offentliggjorda m. bygger på en uppdelning (efter botaniskt system) i familjer, grupper, arter och varieteter. De stora huvudavd. äro 3: autofoner, aerofo-ner och chordofoner. Familjernas antal äro bestämda till 50. Autofonerna delas i två underavd., idiofoner och membranofoner, den förra med 9, den senare med 6 familjer. Aerofo-nerna uppdelas i fria aerofoner, flöjter, tung-aerofoner, trumpeter, orgel och musikapparater (fonograf och grammofon), tills. 19 familjer. Chordofonerna delas i cittror och harpor med 6 resp. 2 familjer. Den fr. etnologen och musikinstrumentfors 1093 karen A. Schaeffner framlade 1932 ett förslag till nytt indelningssystem, som helt bryter med de tidigare. Han delar instr. i två huvudgrupper: instr. med vibrerande fasta kroppar och instr. med vibrerande luft. Den första gruppen underavdelas i 1) vibrationer från fasta kroppar utan spänning och med obestämbar tonhöjd och 2) vibrationer från fasta kroppar med a) membraner och b) strängar. De luft-vibrerande instr. delar han i a) vibrationer från den omgivande luften och b) vibrationer från en luftpelare. Det senaste tillskottet till m. härrör från tysken H. H. Dräger i hans Prinzip einer Systematik der Musikinstrumente (1948). Dräger utgår från Hornbostel-Sachs men vänder sig mot dess starka betonande av de morfologiska egenskaperna hos instr. utan tillbörligt beaktande av de musikalisk-klangliga. Hans system vill därför utöka instrumentbeskrivningen och därmed dess klassificering till att omfatta detaljerade uppgifter om: A. Yttre kännetecken. B. Tonproduktion. C. En- el. flerstämmighet. D. Musikalisk rörlighet. E. Tonens varaktighet, ljudstyrka, dynamiska möjligheter. F. Omfång och förmåga till melodigivning. G. Registerrikedom. H. Klangfärg. J. Den spelande. Det Hornbostel-Sachska systemet för klassificering av musikinstr. hävdar alltjämt sin ställning som det mest tillfredsställande, om än vissa invändningar kunna resas mot en del detaljer, spec. betr, indelningen av aerofonerna. I sitt arbete The history of musical instruments (1940) har dock Sachs modifierat indelningen av flöjterna samt gjort en ny klassifikation av membranofonerna. En sammanfattande översikt över von Hornbostel-Sachs’ systematik skall här lämnas: IDIOFONER Slagidiofoner Direkt slagna idiofoner Motslagsidiofoner (kastanj etter, bäcken) Påslagsidiofoner Påslagsstavar (triangel) Slagstavspel (xylofon m. fl.) Påslagsplattor (lithofon) Slagplattspel (metallofon) Påslagsrör (rörklockor) Påslagskärl (gong, klockor) Indirekt slagna idiofoner Skakidiofoner (rasselinstr.) Skrapidiofoner (harskramla) Rycknings- (»Reiss»-) idiofoner Knäppidiofoner (speldosa) Friktionsidiofoner (glasharmonika) Blåsidiofoner MEMBRANOFONER Slagtrummor Direkt slagna Kitteltrummor (pukor) Rörtrummor (militärtrumma) Ramtrummor (tamburin) 1094