NOTTRYCK användandet av hjälplinjer betraktas. Dessa utsättas endast för en not i sänder och brukas sällan i högre antal än fyra el. fem. Då hjälplinjer äro obekväma att skriva och läsa, eftersträvar man i notskrift och -tryck att nedbringa deras antal med hjälp av oktavtrans-positioner och bruk av olika klaver. (~>Klav.) — Jfr Notskrift, Tabulatur. I. B-n No'ttebohm, Martin Gustav, tysk musikskriftställare och -pedagog (1817— 82), känd Beethoven-forskare. N. stud, för Mendelssohn, Schumann, Sechter m. fl. och var verksam i Wien från 1845. Komp, pianokvartett, pianostycken m. m. Skrifter: Ein Skizzenbuch von Beethoven (1801—02) (1865), Thematisches Verzeichniss der im Druck erschienenen Werke von Ludwig van Beethoven (1864; 31925 m. tit. Ludwig van Beethoven. Thematisches Verzeichnis ...; m. bibliogr. av E. Kastner), Beethoveniana (2 d., 1872— 87; m. namn- och sakregister 1888), Beethoven’s Studien (d. 1, 1873), Thematisches Verzeichniss der im Druck erschienenen Werke von Franz Schubert (1874), Mozartiana (1880), Ein Skizzenbuch von Beethoven... 1803 (1880) o. a. Nottryck förekommer jämsides i två tekniskt skilda förfaranden, dels som typtryck med lösa typer, dels som plåttryck med graverade el. på fotografisk väg beredda plåtar. N:s historia går tillbaka till slutet av 1400-t. De tidigaste försöken att framställa musika-lier i tryck omfattade endast tryck av notlinjerna, medan nottecknen skrevos in för hand. År 1473 gjordes i ett tyskt arbete, Gersons Col-lectorium, det första försöket med lösa typer, varvid man begagnade sig av ett dubbelt förfarande: först trycktes notlinjema (med rött), därefter nottecknen som svarta fyrkanter, trol. med trätyper. Italienaren Ottaviano Petrucci lyckades kort därefter att med metalltyper göra acceptabla n.; svårigheten hade tidigare varit att ernå precision i placeringen av nottecknen på och mellan linjerna i notsystemet. Petruc-cis förfarande var alltjämt dubbeltryck. Det var dock ännu icke möjligt att reproducera annat än stämböcker o. d.; till tryck med flera stämmor över varandra hade utvecklingen ej hunnit. Petrucci erhöll 1498 i Venedig ett 20-årigt patent på n., och från hans officin utgick ett stort antal verk, begynnande med det första mensuralnottrycket, Harmonice musices odhe-caton, 1501. Problemet att komma från det omständliga dubbeltrycket löste Pierre Haultin i Paris 1525, i det han kombinerade varje nottecken med ett litet stycke av notlinjerna och sedan fogade samman det hela till ett notsystem med nottecken. Nu kunde även flerstämmig musik tryckas, eftersom det var lättare att placera tecknen rätt i förhållande till varandra och till 1277 notlinjerna. Denna uppfinning förbättrades ytterligare av Pierre Attaignant, men det var först J. G. I. Breitkopf i Leipzig, som 1755 kunde ge den hittills bästa utformningen av typtrycket. Medan Haultin hade uppdelat nottexten i vertikala avsnitt, vart och ett omfattande delar av de 5 notlinjerna med el. utan nottecken, sönderdelade Breitkopf varje nottecken i dess beståndsdelar, huvud, hals, flagga etc. Härigenom blev det möjligt att sätta även mycket komplicerad nottext. Man lyckades också att mera precist kombinera n. med underliggande text. Proceduren är emellertid mycket tidsödande och besvärlig — ett sättkast består av omkr. 400 fack med typer för en stilsort; en 2-st. notrad på 5 takter innehåller omkr. 250 typer — varför dess användning numera inskränkts till sådant n., som är kombinerat med vanligt bokstavstryck: musikex. i litt., sångböcker med riklig text osv. Redan från n:s begynnelse konkurrerade den i ett stycke framställda notsidan med typtrycket, till en början i form av s. k. blocktryck i trä. Snart övergick man emellertid till kopparstick, och det första n. med denna metod utfördes av italienaren Simon Verovio 1586. De mera tilltalande resultat, som härvid uppnåddes, undanträngde tidvis typtrycket. En viktig förbättring i plåtframställningen gjordes 1724, då engelsmännen J. Cluer, R. Mearer och J. Walsh ersatte de dyrbara kopparplåtarna med en mjukare metallegering av tenn och bly (pewter). År 1730 började Walsh använda stålstämplar (punsar), varmed nottecknen slogos in i plattan. Genom denna uppfinning uppdelades metallstickets teknik, som tidigare varit ett rent gravyrarbete, i två arbetsfaser: inslagning av nothuvuden, klaver o. d. och stickning »för hand» av alla övriga delar: halsar, balkar, vinklar osv. Denna metod begagnas fortfarande, fastän pewterplattan numera ersatts av zink. Under första hälften av 1800-t. var den vanligaste tryckmetoden litografi (stentryck), uppfunnen 1798 av A. Senefelder. Numera begagnas foto-litografiska metoder. — Bristen på dugliga notstickare har öppnat vägar för andra sätt för notframställningen. Bl. a. skrivas noterna för hand, varvid den stuckna notbilden så nära som möjligt efterbildas, varefter reproduktionen sker med offsettryck (autografi). Nottrycket i Sverige. Den förste nottryckaren i Sverige var Andreas Gutterwitz, som med lösa typer tryckte psalmböckerna 1586, 1594 och 1610. Han efterföljdes av flera stockholmsboktryckare, som under 1600-t. ägde nottyper. Under 1700-t. ut-gåvos flera n., som framställts i landet medelst gravyr: J. H. Romans flöjtsonater (1727) och H. P. Johnsens 24 Oder (1754) m. fl. Är 1763 gjorde Henrik Fougt ett försök att få patent på ett typtryck, som var en efterbildning av Breitkopfs. Hans ansökan avslogs, men 1767 erhöll han i England det önskade privilegiet och 1278