OKEGHEM ss. de honom tillägnade violinkons, av Mjas-kovskij, Chatjaturjan och Rakov. Uppskattade äro hans sonataftnar med pianisten L. Oborin och triokvällar med denne och Knusjevitskij. M.S. (van) O'(c)keghem (Ockenheim), Johannes (Jan, även Jean), flandrisk tonsättare (d. 1495 el. 96), huvudsaki. verksam i Frankrike och en av de främsta företrädarna för den s. k. andra nederländska skolan. Född trol. i Termonde, blev O. 1443 korist i Antwerpen, 1453 vid Karl VII:s hov i Paris och efter dennes död 1461 skattmästare vid S:t Martin i Tours samt 1463 heders-kanik vid Notre Dame i Paris. Som tonsättare värderades han högt av samtiden och utövade ett stort inflytande på den följ, tonsätargenera-tionen. I O:s verk kunna vi ffg. skönja en tydlig strävan efter olika uttrycksmedel för kyrklig resp, profan tonkonst. I de kyrkliga verken härskar en nära nog idealisk stämsjäl vständig polyfoni — delvis starkt påverkad av den leoninska organum-stilen; profanverken stå närmare den burgundiska skolans ofta mer folkligt homofona satsart. Verk: Mässor (därav flera parodi-mässor), Mariamotetter, profana chansons m. m. Nytr.: En saml.-utgåva har påbörjats av D. Plamenac, mässor och motetter m. m., bd 1 utg. i PÄM 1:2 (1927) och bd 2 som Studies and documents 1 (1947), utg. av American Mu-sicological Society. Missa Caput och Missa Le Serviteur utg. av G. Adler i DTÖ 19:1, Missa Mi-Mi utg. av H. Besseler i Chorwerk 4, Missa super 1’homme armé utg. i Monumenta polyphoniae liturgicae 1:1:6. Litt.: M. Brenet, J. de O. (21911; med bibliogr.); D. Plamenac, J. O. als Motetten- und Chansonkomponist (diss. 1924); W. Stephan, Die burgundisch-niederländische Motette zur Zeit O:s (diss. 1931; tr. 1937). B.Hbs O'kkenhaug, Paul, norsk organist och tonsättare (f. 190 8 30/6), har efter stud, vid MK i Oslo givit orgelkonserter, främst i Trondheimstrakten, insamlat folkmusik i Nordtröndelag samt framträtt som tonsättare med bl. a. en kantat, Lyrisk dans för orkester och sånger. H. K. Okta'v (av lat. octavus, åttonde), intervall med svängningstalförhållandet 2/1 (1200 cent), från grundtonen räknat den 8. tonen i en diatonisk skala och den 12. i den kromatiska skalan. O. är naturgiven ss. förhållandet mellan en ton och dess 1. (resp. 3. etc.) överton och är näst primen det mest konsonanta av alla intervall, så konsonant, att toner på oktavavstånd skenbart kunna förefalla identiska. Denna identitet ligger till grund för vårt sätt att namnge toner med upprepning av samma tonnamn inom varje o. Grundindelningen av tonsystemet i oktaver utgår från tonerna med namnet c, och oktaverna ha erhållit följ, namn: C2—H2 Subkontra-oktaven Ci—Hi Kontra-oktaven C —H Stora oktaven c —h Lilla (el. ostrukna) oktaven c1 —h1 Ettstrukna oktaven (a1 — 440 ~ ) c2—h2 Tvåstrukna oktaven c3—h3 Trestrukna oktaven c4—h4 Fyrstrukna oktaven c5—h5 Femstrukna oktaven Oktavtonernas skenbara identitet är ett av musikens egendomligaste och viktigaste grundfenomen. Oktavperiodiciteten är en fundamental artikulation av det totala tonförrådets oändliga frekvensserie, och den har lagts till grund för praktiskt taget alla skalsystem. En rad olika försök ha gjorts att förklara oktavfenomenet, men de ha alla mera haft karaktären av beskrivningar än förklaringar. Det akustiska faktum, att o:s svängningstals-förhållande 2/1 är det enklast tänkbara mellan två olika toner, ingår naturligtvis s. a. s. i o:s väsen men räcker icke som förklaring av o. som tonpsykologiskt fenomen. H. von Helmholtz har velat se förklaringen till oktavfenomenet däri, att de båda tonerna ha ett maximalt antal gemensamma övertoner; detta stämmer dock icke för toner på 3 el. 4 oktavers avstånd. K. Stumpf pekar i samband med sin teori om intervallens »Verschmelzung» på att o. är det intervall, som genom sin höga sammansmältnings-grad står primen närmast; detta är en beskrivning men ingen tolkning. G. Révész tror sig ha funnit lösningen genom sin »tvåkompo-nentteori», som tillerkänner tonerna två olika egenskaper: tonhöjd ss. ett kontinuum direkt motsv. frekvenserna (utan hänsyn till förändringar på grund av tonstyrka m. m.) och tonkvalitet ss. en oktavperiodiskt återkommande egenskap (varvid vi alltså i vårt västerländska tonsystem har 12 tonkvaliteter: kvaliteterna c, ciss, d etc.); också Révész’ teori är att betrakta som ett väsentligt bidrag till beskrivningen av o. som psykologiskt fenomen (->Ton). Möjl. torde den verkliga förklaringsgrunden vara att söka på fysiologiskt område och kunna upptäckas i och med att man förvärvat definitiv kännedom om hur örats s. k. Corti-organ fungerar. Jämförande art.: Hörselorgan, Konsonans. L B-n Oktava. 1. -^Principal. 2. Bet. för en oktavförskjutning av utförda toner i förhållande till notbilden; all’ot-t a v a (all’8va) en oktav högre, a 1 To 11 a v a b a s s a en oktav lägre. Oktavbas ->Koralbas, Principal. Oktavcymbel ->Cymbel. 1319 1320