OLSEN, S. el. humoristiska. Flera av O:s manskörsånger, särsk. Fanevakt och I Jotunhei-men, höra till den no. standardrepertoaren. — Litt. et art. 1884. — Bild sp. 1330. O. vikarierade redan vid 6 års ålder för fadern, Iver O., som var org. i Hammerfest. Han stud, från 1865 för F. och J. Lindeman; från 1870 elev av Ferdinand David, Reinecke m. fl. vid MK i Leipzig. Vid hemkomsten 1874 framträdde han som pianist och blev musiklärare i Oslo. Dirig. bl. a. Christiania Haandverker-sangforening 1876—80, Musikföreningens konserter 1877 och 79 och Frimurernes ork. 1894— 1908; befann sig 1881—83 med statsstip. i utlandet. Han ledde själv ofta framförandet av sina verk, även i Tyskland, Wien, Khmn och Sthlm (bl. a. vid musikfesten 1897). O:s produktion är synnerligen omfattande. Hans nordlandska härkomst märkes i operorna till egna texter, ss. Stallo och Klippeöerne med deras fantasifulla handling, Lajla med lapska motiv, lokalkolorit, folklig, spännande handling och muntra infall. Detta gäller också hans populäraste arb. för scenen, musiken till N. Rolfsens äventyrskomedi Svein Uredd. F. ö. äro O:s operor starkt wagnerbetonade. O. blev 1884 musikdir. vid 2. Akerhusiske bri-gade och var 1899—1919 armémusikdir., med majors grad från 1903. För den no. militärmusikens utveckling hade han stor betydelse. Han arbetade här för en nationell linje genom att införa no. folkmelodier i repertoaren. Var även en aktiv folkmusiksamlare. — Ms. i Oslo universitetsbibliotek. Verk: Operorna Marsk Stig (1872—76), Lajla (1893; Oslo 1908), Stallo (1902) och Klippeöerne (1910), scenmusik till Kong Erik den 14de (J. von Weilen; Wien 1882) och Svein Uredd (Oslo 1890; Sthlm 1892; innehåller O:s mest kända romans, Solefaldssang; enskilda partier bearb. som svit för stråkork.); symf. G-dur op. 5 (1878), Åsgårdsreien op. 10 (s. å.), Vaeringetog op. 28 (även i andra arr.), Ritornell op. 53 (även för piano), sviten Aus Rumenien, Klangstudie för piano och stråkork. op. 80 (1902), romans för violin och ork., Tarantelle för violoncell och ork., valthornskons. (1905) o. a. ork.-verk; oratoriet Nidaros (1897), kantater ss. Ludvig Holberg op. 38 (1884) och Griffenfeld op. 75 (1897), manskörsånger ss. Fanevakt, I Jotun-heimen o. a.; pianostycken, delvis saml. i Pianoalbum (2 d.); sånger, marscher m. m.; utg. saml. Norske militaermarscher (3 d.). — Litt.: A. C. Dahl, O. O. (1910). H.K. Olsen, Ole Tobias, norsk präst (1830 —1924), från 1883 kyrkoherde i Hattfjell-dal i Nordland; även utbildad organist. O. insamlade 1870 på offentligt stip. folkmelodier o. a. folklore i Nordland. Saml. finnas i Oslo univ.-bibl. och äro delvis publ. i Norske folketoner.. . (1877; utg. av L. M. Lindeman) och Norsk folkekultur (1920). H. K. 1329 Ole Olsen. Sparre Olsen. Olsen, Peter Wilhelm, ->Lose, C. C. Olsen, Poul R o v s i n g, dansk tonsättare (f. 1922 4/n), cand. jur. 1948, sedan 1949 musikkritiker i tidn. Information. O. har stud, piano och musikteori vid MK i Khmn, senare komp, i Paris för Nadia Bou-langer. Han har skrivit baletten Ragnarök (1948), Miniaturer för ork. (1949), sonat (1946) och serenad (1949) för violin och piano, pianosonat (1950), pianostycken och sånger. H.G. Olsen, Carl Gustav Sparre, norsk tonsättare (f. 190 3 25/«), är en särpräglad konstnär med stark, skapande fantasi. O. stud, violin för H. van der Vegt, komp, för Valen, Butting, vid Akademische Hoch-schule i Berlin och för Grainger i London, senare i Wien och London; orkester violinist i Oslo 1923—33, Bergen 1935—36, lärare vid MK i Bergen 1934—40, dirigent för Bergens arbei-derforenings sångförening 1935—39 och musikkritiker i Bergens Tidende till 1940. Innehar som tonsättare sedan 1936 no. statens konst-närslön och blev 1950 medl. av Norsk riks-kringkastnings programråd og programutvalg. O:s musik är betingad och inspirerad av no. folkton, som i hans verk återljuder renare och mer levande än hos de flesta andra no. tonsättare. Hans komp, bära både i sin melodik och sin polyfona teknik prägel av folktonens medeltidsstämning, naturmystik, intensiva livs-upplevelse och religiösa känsla. O. är lyriker och melodiker, medlen äro anspråkslösa, linje-föringen avvägd, harmoniseringen originell och intressant. Han arb. ofta med molltonarter el. mollpräglade kyrkotonarter. Verk: Scenmusik till T. örjasaeters Anne på Torp (1933), A. Saxegaards Den gode stjerne (Bergen 1936) och Nederlaget (N. Grieg; 1937); Vuggesang (1920), Zwei Modelie für Musik als Hörkulisse op. 13 (1931), Preludio e fughetta op. 23 (1935), Symfonisk fantasi op 27 (1939), Nidarosdomen. Fuga og koral op. 29 (1940), Musikk for orkester op. 38 (1948), Pastorale og dans op. 40 (1949), uvertyr för kammarork. op. 7 (1931) o. a. ork.-verk; Kantate til Bergen op. 17 (1934), Davids 121te salme op. 19 (s. å.), 1330