OPERA Gluck och G. Sarti, som 1770 för en tid blev ledare av Den danske Skueplads. En specifikt nordisk ton förnimmer man i J. E. Hartmanns Balders Död (1778) och Fis-kerne (1780). Vägande insatser för sångspelets utveckling gjordes av de tyskfödda tonsättarna J. A. P. Schulz, F. L. AE. Kunzen (Holger Danske, 1789), C. E. F. Weyse och D. F. R. Kuhlau (Röverborgen 1814, Trylleharpen 1817). Under 1800-t. fick det romantiska sångspelet ett äktdanskt uttryck i J. P. E. Hartmanns bägge stycken till text av H. C. Ander -sen, Ravnen (1832) -och Liden Kirsten (1846). Mindre framgång hade N. W. Gade med operan Mariotta (1850). Prominenta operakompositörer voro under årh:s senare hälft P. Heise (Pa-schaens Datter 1869, Drot og Mar sk 1878), C. F. E. Horneman (Aladdin, 1888) och P. E. Lange-Müller med Tove (1878), Spanske Studenter (1883) och Vikingeblod (1900). En lysande företrädare för da. operakonst under det tidigare 1900-t. var Carl Nielsen med sina bägge operor Saul og David (1902) och Maskarade (1906), den senare bet. som Danmarks bästa komiska opera. Andra tonsättare, verksamma för scenen, voro A. Enna med bl. a. Heksen (1892), H. Börresen med Den konge-lige Gaest (1919) och Kaddara (1921), där han som den förste i operaform behandlat eskimåernas liv. Operor skrevos även av F. Höffding (Kejserens nye Klaeder 1928, Kilderejsen 1940), E. Hamerik (Stepan 1924, Marie Grubbe 1940, Rejsekammeraten 1946), J. Bentzon (Sa-turnalia 1944), J. Hye-Knudsen (Kirke og Orgel, 1947), K. Jeppesen (Rosaura 1950); S. S. Schultz, K. Riisager med den komiska operan Susanne (1950) m. fl. Under drottning Kristinas regering uppfördes i Sverige fr. hovbaletter och trol. en el. annan it. opera. Fransmannen Rosidors teatertrupp spelade från 1699 till början av nästfölj. sekel i Sthlm och uppförde sannolikt också operor ' av Lullys skola. En fr. lyrisk repertoar företräddes i början av 1720-t. även av ett annat resande sällskap, och ungefär 10 år senare gasterade »Die hochteutschen Comoedianten» och spelade bl. a. sammandrag ur G. K. Schür-manns operor. Av större betydelse blev den fr. teatertrupp, som 1753—1771 gav föreställningar på bl. a. Bollhusteatern i Sthlm och som på spellistan förde ett rikt urval av den fr. komiska operan, vars melodik påverkat tidens visdiktare. Vid mitten av 1700-t. uppträdde ett it. operasällskap i Sverige med F. ->Uttini som ledare. Truppen spelade på slottsteatern vid Drottningholm och började den 14 maj 1755 med en-aktsoperan Uisola disabitata, liksom alla de följande komp, av Uttini; i juli spelades II re pastore. Revolutionsåret 1756 låg verksamheten nere men återupptogs följ, år, då under sommaren uppf. L’eroe cinese och Adriano in Siria. Vid hovet uppf. dessutom i konsertform ope ror av C. H. Graun. Av inhemska kompositörer böra ihågkommas A. N. von Höpken, vars seriösa operor (Il re pastore, Catone in Utica) liksom intermezzot II bevitore dock trol. aldrig uppf. i det samtida Sverige. Däremot fick F. Zellbell d. y. sin opera II giudizio d’Aminta uppf. i Petersburg (1758). En nationell lyrisk skådebana instiftades av Gustaf III och invigdes 1773 med F. A. Uttinis heroiska drama Thetis och Pelée. Glucks Or-feus uppf. redan på hösten s. å., och Gluck blev f. ö. stilbestämmande för repertoaren ända till årh:s slut. Bland kompositörer för den nya operan må nämnas de tyskfödda J. G. Nau-mann och J. M. Kraus, vilkas operor Gustaf Wasa (1786) och Dido och Aeneas (1799) bet. den konstnärliga höjdpunkten av den gustavianska operan, samt abbé Vogler. Starkt påverkade av det gluckska konstverket voro O. Åhlström (Frigga, 1787) och J. C. F. Haeffner. Jämsides med den stora operan odlades av olika småteatrar det mus. lustspelet. Från början av 1800-t. fick repertoaren en utpräglat internat. prägel med frånsett till-fällighetsstycken rätt få sv. inslag. B. Crusell är i Den lilla slafvinnan (1824) en älskvärd ef-tersägare av Mozart och Cherubini, och rätt mycket av Mozart har stämplat partituret till A. F. Lindblads Frondörerna (1835). Djärvt romantisk till ämne och mus. substans var däremot Ryno (1834) av E. Brendler och dåv. kronprins Oscar. Årh:s ojämförlige sv. symfo-niker F. Berwald visade sig även som en betydande operakompositör i Estrella de Soria (1862). Försök till en nationalromantisk opera gjordes av I. Hallström, vars främsta verk. Den bergtagna (1874), dock med anklång till sv. folkmel. i det väsentliga bygger på samtida fr. opera (Gounod). Verksamma i blygsam skala voro J. Dente och Helena Munktell. Den ende betydande representanten för det mus. lustspelet var A. Söderman. Wagnerismen får mot årh:s slut även sv. anhängare med A. Halléns Harald Viking (Leipzig 1881; Sthlm 1884), efterföljd av den personligt självständigare operan Waldemarsskatten (1899). Representativ för högromantiken var också W. Stenhammar i Tirfing (1898), medan även nordiskt-lyriska stämningar återgå i Gillet på Solhaug (Stuttgart 1899; Sthlm 1902). I början av 1900-t. framträdde W. Peterson-Berger, som i sina till egna texter skrivna verk delvis influerats av Wagner, men även blivit en tolk för sv. hembygdsstämningar i bl. a. Arnljot (1910) och Domedagsprofeterna (1919). Nationell alltigenom till musik och text är T. Rangströms Kronbruden (Stuttgart 1919; Sthlm 1922) efter Strindbergs skådespel. Bland de mera produktiva tonsättarna från senare år märkas N. Berg (Engelbrekt 1929, Birgitta 1942), K. Atterberg med Bäckahästen (1925) och Fanal (1934). Operor skrevos även av L.-E. Larsson (Prinsessan av Cypern, 1937), G. de 1359 1360