PALESTRINA Verk: Operan Les pierres vives, baletterna Piesno ziemi (»Jordens sång», 1937) och Koniec swiata (»Världens slut», s. å.) o. a. scenmusik, film- och radioimusik; 3 symf. (1934—35, 42 och 43; den sista för stråkar), violinkons. (1939— 41), Concertino för saxofon och stråkar (1936), för piano och ork. (1942), Musique symphonique (1931), Danse polonaise (1931), »Liten uvertyr» (1935), var. för kammarorkester (1936), »Symf. svit» (1938), Polonaise de M. K. Oginsky (1944), Divertimento för 9 instr. (1947), Sinfonietta (1948) o. a. ork.-verk; Requiem (1948), Psaume V (1932) o. a. körverk; kammarmusik ss. 3 stråkkvartetter (1939, 43 och 47), pianokvartett (1945) och Petite sérénade för flöjt, violin och viola (1948); pianostycken m. m. G.M. Palestina ->Israel. DA PALESTRINA, GIOVANNI PIERLUIGI. Den italienske tonsättaren Giovanni Pierluigi [piärlofdgi] da Palestrfna, f. trol. 1525, d. 1594 2/2, är den flerstäm-miga katolska kyrkomusikens störste mästare och en av musikhistoriens genialaste gestalter, vars verk bildar krönet på en väldig konstutveckling. Hans gärning uppskattades redan av samtiden, då han 1588 utnämndes till den enkom för hans räkning inrättade tjänsten som Compositore della Cappella Apostolica, varigenom han för all framtid ställdes i en särklass bland världens tonsättare; Palestrinas centrala betydelse för musikutvecklingen även i våra dagar framgår av den rangplats hans konst anvisats i katolsk gudstjänst av påven Pius X:s Motu proprio 1903 och som föredöme vid övningar i vokalpolyfon stil av en modern musikforskare och pedagog som K. Jeppesen. I likhet med Bach ägnade Palestrina praktiskt taget hela sin konstnärliga gärning åt musica sacra och har som denne ringaktats av tidsepoker med föga förståelse för hans musikaliska ideal. Den största insatsen för en intensiv odling av bägges konst har romantiken gjort, dock ej utan missförstånd (->Pa-lestrinastil). — Pl. vid sp. 66. Palestrinas liv och verk. Giovanni Pierluigi föddes under året 1525 (el. möjl. i jan. 1526) i Palestrina, den gamla flera ggr härjade och återuppbyggda klippstaden Praeneste ett par mil från Rom. Om hans ungdom veta vi intet. Han kom som korgosse (i 11-årsåldern) till S:ta Maria Maggiore i Rom men kallades i okt. 1544 till hemstaden som org. och sångledare vid S:t Agapitkatedralen, gifte sig med en borgardotter och ledde hustruns lilla rödfärgeri samt ansade sin ärvda vingård. Att han tillvunnit sig sina överordnades bevågenhet med sin mus. konst skulle snart visa sig, ty sedan biskopen av Praeneste, kardinal Giovanni Maria del Monte, i febr. 1550 uppstigit på den påvliga tronen som Julius III, lät han i sept. 1551 utnämna Palestrina till kapellm. vid S:t Peterskyrkans Cappella Giulia. Hösten 1554 utkom Palestrinas 1. saml. mässor, tillägnade Julius, däribl. den berömda »biskopsmössan» Ecce sacerdos magnus, vars greg. tema och text bibehålies som cantus fir-mus tills, m. ordinarie-texterna i mässcykeln. Något senare följde en samling profana madrigaler. Även året 1555 började lyckligt: ehuru gift, upptogs han i jan. »utan någon examen och utan kantorernas samtycke» bland de påvliga kapellsångarna liksom hans kompositioner funnit sin plats i den utvalda körens kräset sammansatta repertoar. Men kort därpå kommo andra tider: Julius III dog redan i mars och efterträddes av den kortlivade Marcellus II, som regerade blott 3 veckor och följdes av den stränge kardinal Gian Pietro Caraffa under namnet Paul IV. Den 30 juli utfärdade denne ett dekret, att alla gifta påvliga sångare skulle avskedas. Redan på hösten hade Palestrina dock funnit en ny förnämlig plats som kapellm. vid Laterankyrkan, där 2 år tidigare Orlando di Lasso innehaft denna syssla. En rad mässor, de berömda lamentationerna (4—8-st.) och de än ryktbarare improperierna samt 26 i olika saml.-utgåvor publ. madrigaler tillhöra denna tid. År 1561 återkom Palestrina till S:ta Maria Maggiore, den kyrka han 20 år tidigare tjänat som korgosse och nu för 7 år framåt skulle verka vid som mus. ledare. I Palestrinas konst betyder detta tidsavsnitt en avgörande vändpunkt; inom vissa kretsar av det tidvis för-puppade tridentinska kyrkomötet hade musik-fientliga och moralistiska strömningar gjort sig gällande, och man tillsatte 1564 en kommission, som skulle utfärda polisiära föreskrifter rörande all musikutövning inom kyrkans murar. I denna ganska ömtåliga situation (om än ej så dramatiskt tillspetsad som romantiska skriftställare skildrat) synes Palestrinas senare så berömda Missa papae Marcelli ha uppförts i kommissionsmedlemmen kardinal Vitellis hus (1565). Mässan torde ha tillkommit omkring 1562/63 till påvens minne och uppenbarar en från Palestrinas tidigare verk avvikande stil. Han hade vid samma tid även utg. en saml. av 36 4-st. motetter, ordnade efter kyrkoåret och även de stilistiskt anmärkningsvärda; liksom dedikationen till kardinalbiskopen av Ostia, Ridolfo Pio Carpi, en av samtidens ledande kyrkomän, visa dessa verk, att Palestrina tagit ställning till ett huvudproblem i dåtida tonkonst: musikens förmåga att tolka och levandegöra ordet. 69 70