RAVEL (fram till 1932). Den sistn. är förhållandevis mera komplicerad såtillvida som Ravel då i vissa verk (särsk. sonaten för vl. och vlc.) ålade sig en rätt sträng askes och, delvis under intryck av Schönberg och Stravinskij, laborerade med en tillspetsat linjär satsteknik, i andra däremot gav sin musik en djupare emotionell ton än förut (t. ex. den lyriska innerligheten i vissa avsnitt av L’enfant et les sortilèges, den heta ångeststämningen i Bolero, den tragiskt svårmodiga grundtonen i pianokons. för v. hand). De antydda perioderna hänga emellertid samman utan skarvar, ty Ravel hade praktiskt taget alltifrån början tillräckligt av individualitet för att även i sin tonkonst förete vissa outrotligt bestående karaktärsdrag. Till dessa hör bl. a., att hans melodik i regel är deciderat modal och företrädesvis av dorisk el. frygisk skaltyp. Därtill kommer den starka resonansen för sp. motiv och rytmer, uppenbarligen betingad av Ravels baskiska härkomst. Spansk accent hade redan en av hans första komp., en Habanera för 2 pianon (1895), spanskfärgat blev också hans sista opus, Don Quichotte-sångerna. Däremellan markerades samma inriktning ej blott i Rapsodie espagnole, L’heure espagnole och Bolero utan flerfaldigt även i andra verk (t. ex. »pantoum»-satsen i piano trion från 1914). Denna förankring i den iberiska folkmusiken hör tvivelsutan också samman med Ravels stora mottaglighet för snart sagt alla slags rytmiska impulser. Just känslan för rytm är en ytterst elementär drivkraft i hans skapande, och det är också därför han så ofta valt att gjuta sin musik i dansens former, äldre såväl som nyare: pavane, menuett, forlane och rigaudon, bolero, habanera och malaguena, csårdås (i Tzigane), valser av olika slag, foxtrot (t. ex. i L’enfant et les sortilèges) och blues (bl. a. i vl.-sonaten). Mycket karakteristiskt för Ravel är också, att flera av hans ork.-verk först förelegat som pianokomp. Pianot stod som hans personliga instr. i centrum för hans mus. tänkande och produktivitet, och pianots resurser utnyttjade han lika raffinerat som Debussy, ehuru — trots påtagliga beröringspunkter — på ett annat sätt, dvs. dels, under anknytning till Liszt, i en mera virtuos stil (t. ex. Jeux d’eau, On-dine o. a.), dels ss. nyklassicist med större skärpa och precision i konturerna, inte så drömskt och svävande utan spetsigare, mera marcato (t. ex. Le tombeau de Couperin). Även hans behandling av ork. blev annorlunda än Debussys. Ravel sökte inte tävla med denne i egenartad blandning och subtil nyansering av klangfärgerna; under påverkan av Rimskij -Korsakov lade han i sin ork.-sats mera an på koloritens fyllighet och briljans, bredde på med kraftigare penseldrag och excellerade också som instrumentatör gärna i det virtuosa. Ravels verk. Scenisk musik: Buffaoperan L’heure espagnole (F. Nohain; 1907; Paris 1911; Senorans vi sittimme, Sthlm 1925), den lyriska fantasin L’enfant et les sortilèges (Colette; 1920—25; Monte Carlo 1925), baletterna Daphnis et Chloé (1907—12; Paris 1912), Ma Mère 1’Oye (efter sviten för piano 4 händer; Paris s. å.), La valse (1919—20; Paris 1929; Sthlm 1943) och Bolero (1928; Paris s. å.; Sthlm 1938). — Se f. ö. under »piano ver k». Verk för ork.: Rapsodie espagnole (1907; 3. Habanera urspr. för 2 pianon, 1895), 2 symf., sviter ur musiken till Daphnis et Chloé, pianokons. nr 1 G och nr 2 D, »vänsterhandskonser-ten» (1930—31), Tzigane, rapsodi för vl. och ork. (1924; urspr. för vl. och piano) o. a. Vokalmusik: Shéhérazade för en röst och ork. (T. Klingsor; 1903; 1. Asie, 2. La flüte enchantée, 3. L’indifférent), Trois poèmes de Stéphane Mallarmé för en röst, piano, stråkkvart., 2 fl. och 2 klar. (1913), Chansons ma-décasses för en röst, fl., vlc. och piano (E. de Parny; 1925—26), Trois chansons för bl. kör a cap. (Ravel; 1915). Sånger m. piano: Sainte (S. Mallarmé; 1896), Deux épigrammes de Clé-ment Marot (1898), Manteau de fleurs (P. Gra-vollet; 1903; även m. ork.), Le Noél des jouets (Ravel; 1905; även m. ork.), Les grands vents venus d’outre-mer (H. de Régnier; 1906), Histoi-res naturelles (J. Renard; s. å.; m. ork. av M. Rosenthal), Sur 1’herbe (P. Verlaine; 1907), Vocalise en for me d’habanera (s. å.), Cinq mé-lodies populaires grecques (M. D. Calvocoressi; s. å.; m. ork. av Ravel och Rosenthal), Chants populaires (1910; 4. Chanson hébraique: även m. ork.), Deux mélodies hébraiques (1914; 1. Kaddisch, 2. L’énigme éternelle; även m. ork.), Ronsard å son åme (1924), Rèves (L. P. Far-gue; 1927), Don Quichotte ä Dulcinée (P. Morand; 1932; även m. ork.) m. m. Kammarmusik: Stråkkvart. F (1902—03), In-troduction et allegro för harpa, stråkkvart., fl. och klar. (1905—06), pianotrio a (1914), sonat för vl. och vlc. (1920—22), sonat för vl. och piano (1923—27), Berceuse sur le nom de Gabriel Fauré för vl. och piano (1922). Pianoverk: Frontispice för 2 pianon (1919), sviten Ma Mère l’Oye för piano 4 händer (1908; orkestrerad 1912). För piano solo: Sonatin (1903—05), Menuet antique (1895; orkestrerad), Pavane pour une infante défunte (1899; orkestrerad 1912), Jeux d’eau (1901), Miroirs (1905; 3. Une barque sur 1’océan och 4. Albo-rada del gracioso orkestrerade 1908 resp. 1912), Gaspard de la nuit (1908; 1. Ondine, 2. Le gi-bet, 3. Scarbo), Menuet sur le nom d’Haydn (1909), Valses nobles et sentimentales (1911; orkestrerade 1912; även ss. underlag för baletten Adélaide ou Le langage des fleurs, Paris 1912), Prélude (1913), A la manière de... (1. Borodin, 2. Chabrier; s. å.), sviten Le tombeau de Couperin (1914—17; av dess 6 satser Prélude, Forlane, Menuet och Rigaudon orkestrerade 1919; av J. Börlin använd som underlag för en balett, Sv. baletten, Paris 1920; Sthlm 1922) o. a. Transkriptioner för ork. av bl. a. Debussys Danse och Sarabande, Chabriers Menuet pom- 327 328