RUBBRA Edmund Rubbra. Anton Rubinstein. beledsagande stämmornas regelbundenhet. Denna r.-teknik är i våra dagar välkänd från jazzens område, men var ingalunda okänd i konstmus. praxis under äldre tider. Den finns sålunda nämnd hos flera av 1700-t:s viktigare musikped. skriftställare, har beskrivits av ingen mindre än Mozart och säges också ha utnyttjats av Chopin. Enstaka uttalanden i samma riktning finnas även från 1500- och 1600-t. Närbesläktat med r. är också det särsk. under barocken förekommande och beskrivna maneret att återgiva snabba följder av liklånga notvärden med små tänjningar på varannan ton och förkortningar av de övriga, antingen i riktning mot normal punktering el. mot »lom-bardisk rytm». Litt.: L. Kamiehski, Zum »Tempo r.» (i AMW 1918/19); B. Bruck, Wandlungen des Begriffes Tempo r. (diss. 1928); J. B. McEwen, Tempo r. or time-variation in musical performance (s. å.); J. A. Johnstone, R. (1931). I. B-n Rubbra [ra'b-], Edmund [DuncanL engelsk tonsättare (f. 1901 23/5), ansedd som en av sitt lands främsta symfoniker. R. började sina komp.-stud. för C. Scott men utbildades framför allt av Holst och Vaughan Williams vid Royal Coll. of Music i London och har senare varit verksam som pedagog, musikskribent och även pianist (R u b-bratrion). Hans personligt präglade tonspråk är logiskt genomtänkt och koncentrerat, diatoniskt och ofta starkt kontrapunktiskt. Hela hans hållning är allvarlig och gedigen med anslutning till den symf. Beethoven— Brahms-traditionen i modernare dräkt; han kan vara både milt lyrisk och »kraftfull intill våldsamhet». R:s produktion är omfattande. Verk: Operan Bee-bee-bei (1933), baletten Prism (1938), skådespelsmusik; 5 symf.: nr 1 op. 44 (1936), 2 op. 45 (1937), 3 op. 49 (1939), 4 op. 53 (1941) och 5 op. 63 (1948), festuvertyr op. 62 (1947), Double fugue op. 9 (1924), Triple fugue op. 25 (1929), Improvisations on virginal pieces by Farnaby för liten ork. op. 50 (1939); pianokons. op. 30 (1931), Sinfonia concertante för piano och ork. op. 3’8 (1934; omarb. 1943), Rhapsody för vl. och ork. op. 39 (1934), Fantasia för vl. och ork. op. 40 (1935), Soliloquy för vlc. och liten ork. op. 57 (1943—44); stråkkvart., f, op. 35 (1933), Phantasy, pianokvint., 487 op. 24 (1929), en pianotrio (1942), 2 vl.-sonater op. 11 och 31 (1925 och 31), vlc.-sonat op. 60 (1946) o. a. kammarmusik; körverken La belle dame sans merci (Keats) op. 12 (1925), Four mediaeval latin lyrics op. 32 (1932), The mor-ning watch op. 55 (1941), 5 motetter för kör a cap. op. 37 (1934), Missa Cantuariensis op. 58 (1945—46), sånger och pianostycken. Ork.-bearb. av Brahms’ Händelvar. (op. 47, 1938) o. a. Litt.: E. Evans, E. R. (i MT 1945; m. verkfört.); C. Mason, R., four symphonies (i MR 1947), G. Grazioso, Nota su E. R. (i LRM 1948); E. R. Symphony no. 5 ... (i MR 1949). G. B. R. gr. 1949 R u b b r a-t r i o n, där han själv är pianist. Ensemblen, som vidare består av den österr. födde violinisten Erich G r u e n-b e r g (f. 1924 12/m) och den eng. violoncel-listen William Pleeth (f. 1916 18A), har vunnit stora framgångar i såväl klassisk som modern eng. och amer. kammarmusik; den gästade Sthlm 1951. Rubenson, Albert, tonsättare (1826— 1901), från 1872 inspektor för MK i Sthlm (från 1880 med tit. direktör). LMA 1872. R. stud, för bl. a. F. David (violin), Haupt -mann (kontrapunkt) och N. W. Gade (komp.) vid MK i Leipzig och var samtidigt violinist i Gewandhausork., 1850—51 altviolinist i K. hovkapellet i Sthlm; red. 1859 tills, m. F. Hedberg och L. Norman Tidning för Theater och Musik, där han verkade för en vidare förståelse av den Schumannska riktningen i Sverige. Som tonsättare anknöt R. till sv. folkton. Verk: Musik till J. C. Hostrups skådespel En natt bland fjällen (Sthlm 1858) och till Björnsons Halte Hulda (Oslo 1835); symf. C-dur (1859), ork.-sviter, uvertyrer, festmarsch (1878) o. a. ork.-verk; stråkkvart. F op. 2; sånger m. m. — Ms. i MA:s bibi. A. L-ll Rubin [ro:-], Mar c el, österrikisk tonsättare (f. 1905 7/7), dr jur. vid univ. i Wien 1936. I sitt skapande påverkad av fransk tonkonst, främst Milhaud, men även av Stravinskij och yngre rysk musik (Sjostakovitj), har R. dock en viss personlig stil. R., som stud, vid MA i Wien och för Milhaud i Paris, var till 1938 verksam i Wien, därefter i Frankrike och 1942—47 i Mexico City, varefter han återvände till Wien; bl. a. musikkritiker där. Bland hans verk märkas operan Prinzessin Brambilla, baletten Die Stadt war-tet (1933), 4 symf. (nr 2 Erde, 1937, och nr 4 Krieg und Frieden, 1945—46), vl.-kons., kammarmusik, pianostycken och sånger. — Biogr. av F. Wildgans i ÖM 1948. G. M. Rubfni, Giovanni Battista, italiensk operasångare, tenor (1795—1854), den främste vokale representanten för den it. operan under romantiken (Ros-sini, Bellini, Donizetti). 488