SAINT-SAeNS SAINT-SAENS, C A MIL LE. Den franske tonsättaren, pianisten och organisten Charles Camille Saint-Saens [sän-sa:rjs], f. 1835 9/i0 i Paris, d. 1921 10/i2 i Alger, hör till märkesmännen i sitt lands musikhistoria. Till stil och åskådning en utpräglad klassicist var han visserligen mera habil än intensiv i sitt konstskapande, men tack vare sin suveräna behärskning av formen och sitt klara, eleganta tonspråk kan han dock med fog anses som en avgjort representativ mästare i sin art. Saint-Saens ägde personlig pondus och initiativkraft och gjorde musikpolitiskt och -kulturellt betydande insatser, bl. a. som upphovsman till Société Nationale de Musique i Paris. Saint-Saens’ liv och gärning. Saint-Saens lärde sig vid knappt 3 års ålder spela piano, och 1846 släpptes han av sin dåv. pianolärare C. Stamaty fram till sin första offentliga kons. År 1849 inskriven vid Paris MK, där han stud, för bl. a. F. Halévy (komp.) och Benoist (orgel), deb. Saint-Saens 1853 som tonsättare med en symf. Han var org. i Église S:t Merry från 1853 och i Madeleine-kyrkan 1858—77, varjämte han 1861—65 verkade som pianolärare vid École Niedermeyer. Samtidigt startade han en lysande karriär som konsertpianist och gjorde sig också utomlands ett namn som förnämlig interpret av klassikerna samt Schumann och Liszt; framträdde vid 2 kons, i Sthlm 1897, besökte USA 1906 och 15, Sydamerika 1916. Som tonsättare från början i hög grad inriktad på symf. och kammarmus. produktion, fick Saint-Saens i likhet med andra fransmän erfara hur outvecklat parispublikens intresse var för en inhemsk musik av sådan art. År 1871 tog han därför initiativet till Société Nationale de Musique med devisen »Ars gallica» och ett arbetsprogram, där även kammarmusiken hade sin givna plats vid sidan av den symf. Som president för denna kon-sertfören. höll initiativtagaren mycket styvt på dess karaktär av propagandacentral för nya fr. verk, och när efterhand C. Franck och dennes lärjungar luckrade upp dessa principer till förmån för klassiska och utländska programinslag, avsade sig Saint-Saens 1886 det formella ledarskapet. Detta innebar från hans sida dock icke en yttring av missaktning mot det utländska el. vanvördnad mot klassikerna i och för sig. Han utgav rev. uppl. lika gärna av Gluck som av Rameau, vidmakthöll livet igenom sin kult av Mozart och Haydn och förblev även Liszt trogen. Hans inställning till Wagner skiftade däremot mycket markant: först uppfylld av entusiastisk beundran, förvandlades han 1914, av ren patriotism, till en fanatisk anti-wagnerian. 553 Camille Saint-Saens. Vid 1870-t:s inbrott grydde en storhetstid för Saint-Saens även som tonsättare. Under detta decennium skrev han bl. a., i linje med Liszt, de symf. dikterna Le rouet d’Omphale, Phae-ton, Danse macabre (på basis av en soloballad) och La jeunesse d’Hercule, vidare 3 nya instrumentalkons., en pianokvart., oratoriet Le déluge samt för operascenen La princesse jaune, Le timbre d’argent och Étienne Marcel, varjämte han omarb. ett tidigare oratorium till operan Samson et Dalila, som under Liszts egid fick sin urpremiär i Weimar 1877. På 1880-t. tillkommo bl. a. symf; nr 3 c-moll, ansedd som ett av hans yppersta verk, och 3 nya operor: Henry VIII, Proserpine och As-canio, vilka följdes av ytterligare 2 under nästa årtionde, då han förutom åtsk. annat skrev sin 5. och sista pianokons. Efter sekelskiftet mattades i någon mån denna flödande produktivitet, dock inte mera än att han rådde med bl. a. ett par operaverk, orkesterstycken och kantater. Vid sidan av sin gärning som skapande och utövande musiker producerade sig Saint-Saens även som skriftställare och kritiker, var med-arb. i ett flertal tidn. och tidskr. och sysslade härvid även med t. ex. historia, filosofi, biologi och astronomi. — Som representativ kulturpersonlighet korades Saint-Saens till hdr och akademiled. på skilda håll. — LMA 1884. Hdr vid univ. i Cambridge 1893. Saint-Saens’ artistiska typ och stil. Saint-Saens’ konstnärliga typ är klart karakteriserad i hans eget berömda uttalande att 554