SCHUMANN dan. i inledningen. Det litterärt poetiska underlaget ger verken en obestridlig charm och öppnade nya vägar för den lyriska symf. Schumann arbetar gärna med rika melodiska överraskningar i nya temata, som införas vid avgörande moment i satserna (t. o. m. i codan), och den mus. »handlingen» föres ofta på flera harmoniska plan. Helt sig själv är tonsättaren främst i sina långsamma satser och scher-zi. Orkestreringen är — utom i de långsamma satserna — oftast föga omväxlande med övervägande mörka färger och alltför kompakta mellanstämmor, varför vissa symf. ominstru-menterats av andra (Weingartner och Mahler). Som allmän förebild för symf. tjänade främst Beethoven och Schubert, varjämte det folkliga spelat en betydande roll. Litterärt inspirerad är den friska B-d u r-symf., nr 1 op. 38 (1841), skriven i ett andedrag och i den ljusaste sinnesstämning. Samma grundkaraktär har nästa verk, Ouvertüre, Scherzo und Finale op. 52 (s. å.), av Schu-mann även benämnd »Suite» el. »Sinfonietta», där det kontrapunktiska är starkt framträdande. Likaledes från 1841 är hans populäraste symf., n r 4 i d-m o 11 op. 120, ominstr. 1851 och då kallad »Symphonische Phantasie». Den är ett alltigenom tungt vägande verk med konsekvent genomförd tematisk enhet och tilllika den mest romantiska av alla symf. Den senare omarb. (som endast berörde ytter-satserna) är kompositionstekniskt klarare, medan instrumentationen har förlorat något av sin urspr. friskhet. Helt skild från dessa verk står C-dursymf., nr 2 op. 61 (1846), med högpatetisk syftning i Beethovens anda. Även den bygger på enhetligt temamaterial och når sin höjdpunkt i det av Bachs anda inspirerade adagiot. Från detta verk löpa linjer till Brahms, liksom även från den folkliga Essdur symf., nr 3 op. 97 (1850). Här är allt friskaste romantik med en kontrast i den märkliga »kyrkscenen» (sats 4), en av Schumanns mest suggestiva ingivelser, som åter står Bach mycket nära. Av Schumanns fristående uvertyrer når Die Braut von Messina op. 100 (1850) i sin dramatiskt koncentrerade form och klassiska ut-trycksvärld (Beethoven och Cherubini) långt framom de andra. I Schumanns produktion för soloinstr. och ork. tillhör endast pianokons, ett tidigare skede, de övriga härröra från de senare åren. Högst nådde han i pianokons. op. 54 (1841 —45), präglad av mästerlig balans, form och faktur, djupt poetisk tematik och fina kontraster mellan solist och ork. Betydande arbeten äro även de båda konsertstyck e-n a för samma besättning op. 92 (1849) och 134 (1853), med dess friska tematik och fasta uppbyggnad. Ett huvudverk är den elegiskt sköna violo n cellkons. op. 129 (1850) med välbalanserad kontrastverkan och klar blick för soloinstr :s egenart. De båda komp, för violin och ork., fantasin op. 131 (1853) och den klassiskt formade violinkons. (s. å.), väga däremot mindre tungt, ehuru den sistn. med sin högstämda tematik och dramatiska puls är av stort intresse. Kammarmusiken beträdde Schumann först efter ingående stud, av främst Beethovens verk, vilket är tydligt i de utmärkta stråkkvartetterna op. 41 (1842). Mer kända äro dock verken med piano, där den strålande, friska pianokvintetten op. 44 (1842) samtidigt är en av de första i sitt slag. Djupare och mer komplicerad är pianokvartetten op. 47 från s. å., en förbindelselänk mellan Mozart och Brahms i genren. Viktiga landvinningar innebära de 3 pianotrios (1847—51), vilka kombinera wienklassicism med äkta romantiska stämningar. Av de båda violinsonaterna märkes särskilt den dystert storslagna i a-moll op. 105 (1851). Schumanns övriga kammarmusik, där pianot är en dominerande faktor, tillhör fantasistyckets typ ss. de fina Fantasiestücke op. 88 (1850), urspr. tänkt som pianotrio, och de stämningsfulla Märchenbilder op. 114 (1851) för viola och piano. Scenisk musik: Operan Genoveva (1847—48; Leipzig 1850); skådespelsmusik till Byrons Manfred (1848-49). Verk för ork.: 6 symf.: g (1833), nr 1, B op. 38 (1841), Ouvertüre, Scherzo und Finale op. 52 (1841; rev. 1845), nr 2, C, op. 61 (1846), nr 3, Ess, op. 97 (1850) och nr 4, d, op. 120 (1841; rev. 1851); uvertyrer till Schillers Die Braut von Messina op. 100, Shakespeares Julius Caesar op. 128 och Goethes Hermann und Doro-thea op. 136 (alla 1850—51), Festouvertüre über das Rheinweinlied op. 123 (1853; m. kör). — Solo och ork.: Pianokons., a. op. 54 (1841—45), Con-certstück G, op. 92 (1849) och Concert-Allegro mit Introduction d, op. 134 (1853; båda för piano m. ork.); Phantasie C, för vl. och ork. op. 131 (1853), vl.-kons., d (1853; utg. av G. Schü-nemann 1938); vlc.-kons., a, op. 129 (1850); Concertstück för 4 horn och ork. op. 86 (1849). Kör och ork.: Oratorierna Das Paradies und die Peri (efter T. Moore) op. 50 (1843) och Der Rose Pilgerfahrt (M. Horn) op. 112 (1851), Ad-ventlied (Rückert) op. 71 (1848; m. sopransolo), Requiem für Mignon (Goethe) op. 98 b (1849), Nachtlied (Hebbel) op. 108 (1849), Neujahrs-lied (Rückert) op. 144 (1850), Der Königssohn (efter Uhland) op. 116 (1851), Des Sängers Fluch (efter Uhland) op. 139 (1852), Vom Pågen und der Königstochter (Geibel) op. 140 (1852), Das Glück von Edenhall (efter Uhland) op. 143 (1853), mässa op. 147 (1852), Scenen aus Goethes Faust (1844—53),rekviem op. 148 (1852); Beim Abschied zu singen för kör och blåsare op. 84 (1847), Verzweifle nicht (Rückert), mo-tett för manskör och ork. (urspr. orgel) op. 93 (1849; instr. 1852). Deklamatorier: Schön Hedwig (Hebbel) op. 106 (1849), Zwei Balladen op. 122 (1852—53). Övriga körverk: Bl. kör: Fünf Lieder (Burns) op. 55 (1846), Vier Ge-sänge op. 59 (1846), Ro-manzen und Balladen 1—4 op. 67, 75, 145 och 146 (1849—51), Vier doppelchörige Gesänge op. 687 688