SIBELIUS Sibelius’ nationella förankring. Då Sibelius’ musik i början av seklet, inte minst tack vare F. Busonis energiska framstötar, började slå igenom ute i Europa, blev den strax utsatt för ett svårutrotligt missförstånd, som ännu i dag dominerar den mellaneur. föreställningen om hans konst och som går igen i de färskaste utgåvor av kontinentala uppslagsverk. Sibelius träffas därvid av den slående orättvisan att bli bedömd nästan uteslutande på basen av sina ungdomsverk, av den anledningen att hans senare symfonier påfallande sällan finna väg till mellan- och sydeuropeiska konsertprogram. Eftersom Sibelius’ första i utlandet presenterade kompositioner uppburos av en egen och obestämbar ton, som gott kunde uttolkas som specifikt »finsk», begick man allmänt misstaget att schematiskt inordna honom i senromantikens långa rad av »nationella tonsättare». Karakteristiskt var, att t. ex. en tysk kritiker tyckte att man helst borde kalla Sibelius’ 1. symf. en finsk rapsodi! Det är riktigt, att Sibelius i sin ungdom smittades av den nationella rörelsens idealism, men den avgörande skillnaden mellan hans och de nationalromantiska kompositörernas alster ligger däri, att Sibelius inspirerades direkt av natur och mytologi men icke såsom rapsodiernas upphovsmän av mus. etnografi. Att han aldrig känt sig frestad att begagna folkmelodier på bekostnad av egen uppfinning är ett faktum, som inte för ofta kan understrykas. Därmed förnekas självfallet inte, att han särsk. i sina kalevalatondikter har attrap-perat, som det tyckes, genuint finska tonfall. Men denna »finska ton» är i grunden ingenting annat än Sibelius’ egen ton, sådan den fötts inom honom själv under påverkan av den miljö och natur i vilken han vuxit upp. Och ur denna egna ton utvecklade han sedan det suveränt självständiga tonspråk av universell giltighet och räckvidd, som burit hans konst över alla nationella gränser och begränsningar. Bet. för Sibelius’ nationella frisinne är att han, även när han med liv och själ gick in i den finska mytologins trolska värld, inte glömde diktkonsten på sitt modersmål. Det är anmärkningsvärt, att blott en liten bråkdel av hans rika och vägande vokala alstring bygger på finskspråkiga texter. Av hans till ett hundratal uppgående solosånger äro ca 80 komp, till svenska dikter av Runeberg, Topelius, Tavaststjema, Wecksell, B. Gripenberg, Franzén, Rydberg, Fröding, E. Josephson, T. Hedberg m. fl. Även hans skådespelsmusik, som bearb. till konsertsviter nått stor popularitet, hör övervägande till den sv. orienterade delen av hans produktion, och med festkantaten Jordens sång till Åbo Akademis invigning 1919 bragte han en hyllning till den sv. kulturen i Finland. Det är inte svårt att spåra stilinflytelser från Sibelius i vårt sekels musik. Inte blott i Fin 767 land har han ofrivilligt hållit en rad yngre kolleger fångna i trollkretsen av sin mer el. mindre »finska» stil; man har mött hans tonfall i samtida musik även från andra länder, både i Gamla och Nya världen. Härvid har det närmast varit fråga om negativt epigo-nala inflytelser; en positivt befruktande påverkan synes Sibelius däremot inte ha utövat på nutidens tonkonst. Hans konst tyckes vara alltför hänsynslöst personlig, alltför svagt förankrad i tidsbundet stilmedvetande för att bilda »skola». Vilket inte hindrar, att den i hist. sammanhang synes höra hemma i och kan föreställas bilda krönet på romantikens epok. Scenisk musik: Musik till skådespelet Ödlan (M. Lybeck) op. 8 (1909), Kung Kristian II (A. Paul) op. 27 (1898), Kuolema (»Döden», A. Järnefelt, varur Valse triste) op. 44 (1903), Pelléas och Mélisande (M. Maeterlinck) op. 46 (1905), Belsazars gästabud (H. Procopé) op. 51 (1906), Svanevit (A. Strindberg) op. 54 (1908), Jedermann (H. von Hofmannsthal) op. 83 (1916), Stormen (W. Shakespeare) op. 109 (1926) samt till pantomimen Scaramouche (P. Knudsen) op. 71 (1913). Verk för ork.: 7 symf.: nr 1, e, op. 39 (1828 —99), 2, D, op. 43 (1901-02), 3, C, op. 52 (1904 —07), 4, a, op. 63 (1910—11), 5, Ess, op. 82 (1914 —15; omarb. 1919), 6, d, op. 104 (1922—23) och 7, C, op. 105 (1924); de symf. dikterna En saga op. 9 (1892; omarb. 1901), Vårsång op. 16 (1894), Fyra legender op. 22 (Lemminkäinen och jungfrurna på Saari 1895, Tuonelas svan 1893, Lemminkäinen i Tuonela 1895, Lemminkäinen drager hemåt 1895), Finlandia op. 26:7 (1899; omarb. 1900), Dryaden op. 45 a (1910), Pohjolas dotter op. 49 (1906), Pan och Echo op. 53 (1906; omarb. 1909), Nattlig ritt och soluppgång op. 55 (1909), Barden op. 64 (1913), Okeaniderna op. 73 (1914), Tapiola op. 112 (1925); uvertyren Karelia op. 10 (1893); sviterna Karelia op. 11 (1893), Historiska scener I op. 25 (1899) och II op. 66 (1912), Suite caractéristique op. 100 (1922); orkesterstyckena Cassazione op. 6 (1895), Dansintermezzo op. 45 b (1910), Impromptu op. 87 a (1917), Tre orkesterstycken op. 96 (1920); sorgmarschen In memoriam op. 59 (1909) o. a.; vl.-kons., d, op. 47 (1903; omarb. 1905), 2 serenader för vl. och ork. op. 69 (D, 1912, g, 1913), Ernste Melodien för vl. el. vlc. och ork. op. 77 (1914—15), Humoresker för vl. och ork. op. 87 b o. 89 (1917). Verk för stråkork.: Den älskande (Rakasta-va) op. 14 (1911), Romans C, op. 42 (1903), Can-zonetta op. 62 a (1911), Suite mignonne för 2 fl. och stråkar op. 98 a (1921), Suite champètre op. 98 b (1921). Vokalverk med ork.: Bl. kör (soli) och ork.: Kullervo, körsymf. op. 7 (1891—92), Promo-tionskantat 1897 op. 23 (1897), Vapautettu ku-ningatar (»Den befriade drottningen»; P. Cajan-der) op. 48 (1906), Oma maa (»Det egna landet»; Kallio) op. 92 (1918), Jordens sång (J. Hemmer) op. 93 (1919), Maan virsi (»Hymn till 768 Tryckt 25/in 52