SOLISTKÖREN ekonomiska intressen. Nuv. ordf, pianisten V. Schiöler. R- G. Solistkören, en i Finlands Rundradio 1940 gr. blandad kör, bestående av endast fackutbildade sångare. Den har även ofta framträtt på konsertestraden. Grundare och dirigent N.-E. Fougstedt. J. R-s Sollerti'nskij, Ivan Ivanovitj, rysk musikhistoriker och -kritiker (1902 —44), prof, i västeur. musikhistoria vid MK i Leningrad och vid Teater- och mu-sikinst. där samt konstnärlig ledare för Leningrad-filharmonin. S. har skrivit stilkritiska arbeten om västeur. musik, bl. a. om Berlioz, Mahler, Offen-bach, Schönberg, Meyerbeer, Gluck, Brahms, »Stendhal och musiken» m. m. Han var intim vän till Sjostakovitj och en av dem som ivrigast propagerade för dennes musik. M. S. Solmisation, lat. solmisa'tio, av tonstavelserna sol och mi i Guidos av Arezzo hexakordsystem, i eg. mening användandet av detta systems tonstavelser i mer el. mindre urspr. form och betydelse. Det har också kommit att användas för bruket av tonstavelser över huvud taget. Metoden att benämna toner med korta stavelser är mycket gammal och har i forntiden förekommit hos bl. a. kineser, indier, perser och araber. De ind. tonstavelserna voro: sa ri ga ma pa da ni. Även i det antika Grekland användes tonstavelser, här dock för att bet. tonerna i ett fallande diatoniskt tetra-kord: te tö tè ta (för t. ex. a1 g1 f1 e1 och e1 d1 c1 h motsv. la sol fa mi resp, mi re do si). En till sin betydelse dunkel tonstavelsepraxis, som man funnit i bysantinsk och syrisk musik, har förmodligen samband med grek. s. När Guido av Arezzo konstruerade sitt hexakordsystem (->-Hexakord) med stavelserna ut, re, mi, fa, sol, la byggde även han trol. på både grek, och arab, tradition. Emellertid var därmed principen med tonstavelser som bet. på toner alltefter deras intervallförhållanden till en bestämd ton införd och har sedan dess ständigt varit aktuell. Även om Guidos tonstavelser urspr. endast kunde placeras på tre ställen i tonsystemet, får man ändå betrakta hans metod som en relativ sådan. Guidos system användes från början för att inlära greg. mel. Det medförde dock stora fördelar även för den flerst. tonkonsten, men mutationen, övergången från ett hexakord till ett annat, då mel:s omfång översteg sex toner, vållade svårigheter. Då dessutom den harmoniska känslans framväxande gjorde oktaven till den naturliga ramen för tonsystemet, upp-kommo förslag till utvidgning av Guidos system el. till nya tonstavelser. B. Ramis de Pareja föreslog redan 1482 följande; psal-U- 847 tur per vo-ces is-tas, vilket betydde, att han hade särsk. benämning för den övre oktavtonen,. Hans förslag fick dock föga framgång. Omkr. 100 år senare, 1580, gjorde Anselm av Flandern en utvidgning av Guidos tonstavelser genom tillägg av si och ho, alltså även här en särsk. benämning för den övre oktaven. H. Waelrant däremot lade 1574 till si för sjunde tonen men behöll ut även i den övre oktaven. Denne senare har även blivit tillskriven ett helt nytt system, de s. k. voces bel-gicae, bo ce di ga lo ma ni (bocedisation el. bobisation), vilket användes av bl. a. S. Cal-visius, men som inte fick någon större utbredning. Daniel Hizler föreslog 1628 tonstavelser i st. för de alfabetiska tonnamnen: la be bi ce ci de di me mi fe fi ge gi a b h c ciss d diss ess e f fiss g giss (bebisation). Detta system anknöt nära till instrumentalmusikens behov, men inte heller denna metod fick större framgång. Det var som synes ett absolut s.-system, liksom O. Gibelius’ 1659 framförda förslag att använda Guidos tonstavelser som synonymer för de alfabetiska namnen, med tillägg av stavelsen ni för sjunde tonen. I det guidonska systemet utbyttes samtidigt ut mot do, detta för att slippa vokalmöte vid solmisering. Alla försök att förbättra tonstavelserna hindrade dock inte, att under 1600-och 1700-t. s.-metoderna alltmer kommo i skymundan och undervisningen inriktades på att lära a vistasång direkt efter de alfabetiska namnen. C. H. Grauns under förra hälften av 1700-t. uppfunna tonstavelser som ersättning för tonbokstäver, alltså även här ett absolut s.-system, da me ni po tu la be (damenisation), var en reaktion mot bokstavs-sjungandets osångbar het, men fick ingen framgång. Behovet av relativa tonsymboler kunde dock inte helt förkvävas, och när s. kom i vanrykte, uppställde man i stället siffersystem. Ur sång-barhetssynpunkt voro dock dessa i längden mindre tillfredsställande. När därför den eng. ->-Tonic Sol-fa-metoden omkr. 1850 började bli bekant, mottogs den med stort intresse. Den utgår från de guidonska tonstavelserna, men ändrar sol till so, och för att kunna kromatiskt förändra denna tonstavelse till si ändras den 7. tonstavelsen till ti. Skalan får detta utseende: doh ray me fah soh la te. Den ty. varianten av denna metod, ->Tonika-Do-metoden, använder samma tonstavelser men med annan stavning: do re mi fa so la ti. Redan under 16- och 1700-t. hade dock i England och Amerika ett förenklat s.-system fått utbredd användning. Fa, sol och la bet. såväl tonerna c, d och e som f, g och a. Genom att tillägga mi för sjunde tonen fick C-dur-skalan följ, utseende: fa' sol la fa sol la mi fa cd ef g ahc F-durs skala erhöll samma tonstavelseföljd, varvid alltså tonerna b, c, d och e beteckna 848