SONZOGNO och valdes 1824 av Beethoven att tolka sopranpartierna i hans Missa solemnis och 9. symf. Över Leipzig kom hon till Berlin (Königstädter Theater), där hennes Rossini-tolkningar framkallade veritabel furor. Genom Rossinis personliga förmedling eng. hon 1826 till Paris, besökte s. å. Goethe i Weimar, vilken hörde till hennes varmaste beundrare, och sjöng 1828 ffg. i London. Genom giftermål med den it. diplomaten Carlo Rossi (1828) måste S. 1830 av sociala skäl avbryta sin lysande bana. Revolutionen 1848 tvang henne emellertid att 1849 återupptaga sin operakarriär, och de följ, åren lade hon åter London, Paris och Tyskland för sina fotter. Under en Amerika-turné 1852—54 avled hon i Mexico City. Litt.: H. Stümcke, H. S. (1913); E. Pirchan, H. S. ((1946); H. Kühner, H. S. (i förf:s Genien des Gesanges ..., 1951). G. P. Sonzogno [såntså^å], italienskt musikförlag i Milano. År 1874 utvidgade Edoardo Sonzogno (1836—1920) ett av fadern Lorenzo S. gr. bokförlag till att omfatta även publ. av musikalier. Edoardo utg. främst samtida operor och operetter. I avsikt att skapa en it. lyrisk operarepertoar utlyste han även pristävlingar; vid en av dessa erhöll Mascagni 1888 första priset för Cavalleria rusticana. Då Edoardo 1909 drog sig tillbaka från förlagsverksamheten, efterträddes han av sin brorson Riccardo S. Efter dennes död leddes företaget först av hans kusin Renzo S. (1877—1920), senare av Banfi och Leop. Barduzzi för att 1923 bli ab. C. J. Sonzogno [såntså^å], Giulio C e s a r e, italiensk tonsättare (f. 190 6 24/i2), elev av bl. a Pick-Mangiagalli. Verk: Legendoperan Regina Ulvia (Milano 1949), scenmusik till Hofmannsthals Envar (1933), baletter ss. Leggenda scandinava (San Remo 1933) och L’amore delte tre melarancie (Milano 1936); Quadri rustici (1932), Tango (1933), Poema epico (1938) o. a. ork.-verk; en mässa (1939); kammarmusik m. m. G.M. Soot, Ingeborg Bergit (Botten), f. Björnson, norsk vissångerska och revyskådespelerska (f. 189 5 22/3), har varit knuten till Chat Noir, Casino o. a. teatrar i Oslo. S. skriver delvis själv sina vismelodier. Först dansös deb. S. 1911 och turnerade i Norge, stud, därefter sång för Kloed, Mimi Hviid, Bergljot Ibsen samt i London för von Zur Mühlen och deb. 1914, som revyartist 1917; gästade Sverige 1932. — G. m. operett-och vissångaren Olaf Krohn (1893—1939). — Skrift: Mamma i fint selskap, og andre historier (1946). H. K. Sopran (eng., fr. och it. soprano, ty. Sopran, av lat. supre'mus, den översta), 863 Tryckt Vn 52 i äldre stämböcker oftast benämnd Dis-cantus, bet. för det högsta mänskliga röstläget med ett normalomfång av c1— a2. Inom samma instrumentfamilj anger sammansättningen »sopran-» instrumentet med diskantregister, vanl. i 4' stämning. S. omfattar de högsta kvinno- och gossrösterna, vartill tidigare även kommo kastrat-rösterna. Bland operasångare skiljer man mellan koloratursopran (med omfång uppåt till f3), lyrisk sopran och dramatisk sopran; i de båda sistn. fallen utgör stämmans allm. karaktär och timbre indelningsgrund. Som lägsta sopranregister, dock utan tydlig avgränsning från s., framstår ->m ezzosopran. G.P. Sopranfno, dim. av sopran, inom in-str.-systematiken bet. för de högst stämda medlemmarna i vissa blåsinstr.-famil-jer, t. ex. sarrusofon, saxofon och saxhorn. Sopranklav ->Klav. S. O. R., förk. för -^Sveriges orkesterföreningars riksförbund. Sor [så:r], eg. S o r s, F e r n a n d o, spansk gitarrvirtuos och tonsättare (1778 —1839), ett av den senare gitarrlitteraturens främsta namn, från 1828 verksam i Paris. S., som komp, och spelat gitarr från 5-års-åldern, inträdde 1789 i Escalonia-klostret på Montserrat och hade 1795 betydande framgång med sin första opera, Telémaco, i Barcelona. Av politiska skäl flydde S. 1813 till Paris, där han av Méhul och Cherubini förmåddes framträda som gitarrspelare; gästade därefter med största framgång bl. a. London och Ryssland. Genom sin gitarrmusik, däribl. en utmärkt gitarrskola, skapade S. grundvalen för en renässans av detta instr. — MA:s bibi, äger en i det närmaste komplett saml. av S:s publ. komp, för gitarr. G. P. Sorbon, Christina, ->Neumann, Gerda. Sordi'n (it. sor di'no, av sor do, dämpad; ty. Dämpfer, eng. mute, fr. sourdine), anordning för att dämpa el. koloristiskt förändra klangen hos vissa orkesterinstr. Hos violininstr. är s. gaffelformad och anbringas på stallet. Tonen blir härigenom beslöjad och något nasal. Hos bleckblåsinstr. utgöres s. av en kon av metall el. annat material, som skjutes in i klockstycket. Pukan dämpas med ett över skinnet lagt tygstycke. Hos pianot dämpas ljudet medelst den vänstra pedalen, som flyttar klaviaturen med hammarna åt höger, varigenom endast en av de tre strängarna anslås. Hos pianinot flyttas hammarna närmare strängarna så att anslaget blir svagare. Med denna anordning förväxlas 864