T J AJKOV SKIJ mantiska balettraditionema men fördjupade balettmusikens innehåll och höjde dess konstnärliga nivå genom att infoga symf. pantomimer och blev därigenom stilbildande för Gla-zunovs, N. Tjerepnins, Stravinskijs och Ravels balettproduktion. Orkesterverken. De 3 första symf. (nr 1 g-moll, nr 2 c-moll och nr 3 D-dur) ansluta sig till de tidiga ty. romantikernas (Mendelssohn, Schumann) symfonityp, som även odlades av hans lärare A.‘ Rubinstein. Med 2. symf., vars tematiska material bär ukrainsk och orientalisk prägel, närmade han sig ungryssarnas linje. I den omarb. versionen har den lyrisk kantabla 1. satsen ersatts med ett dynamiskt allegro i Beethoven-stil. 3. symf. närmare sig i sina 5 starkt kontrasterande satser svitformen. 4. symf. f-moll tillägnade Tjajkovskij sin »bästa vän», fru von Meck, inte som man tidigare antagit N. Rubinstein. De 3 sista symf. variera i själva verket samma grundtanke — den tragiska konflikten mellan människan (livet) och det obevekliga ödet (döden). 4. och 5. symf. ha var sitt symboliska »ödes»-tema som i det senare verket, enl. romantisk tradition, återkommer i alla satser som genomgående »idée fixe». Finalerna i alla 6 symf., med undantag av den sista, anslå extatiska toner med folkvisor och folkdanser som tematiska underlag. I 6. symf., Pathétique, avstår Tjajkovskij från »ödes»-ledmotivets yttre symbolik, men första och sista satsernas huvudtemata äro besläktade såväl med varandra som med andra satsens mellandel och symf. framstår som tonsättarens stilistiska och ideella credo. Tjajkovskijs programsymf. produktion omfattar 7 symf. dikter och den fyrsatsiga programsymf. Manfred (efter Byron). Romeo och Julia följer i stort sett sonatformens schema. Francesca da Rimini har ett mera detaljerat program som anknyter till G. Dorés bildserier till Dantes Inferno. I detta verk är inflytanden från Liszts Les Préludes och Dante-fantasi mycket påtagliga. Berlioz’ förebilder kännas igen i Manfred och Hamlet. Även i Stormen (efter Shakespeare) rättade sig Tjajkovskij efter västeur. programprinciper. Bland orkestersviterna var den 3., G-dur, urspr. planerad som symf. Fjärde sviten (Mo-zartiana) innehåller 4 orkesterbearb. av Mozart-komp. och torde vara urtypen för bl. a. Ca-sellas, F. Malipieros och Stravinskijs verk i genren. Bland Tjajkovskijs övriga orkesterverk kunna nämnas serenaden för stråkork., Capriccio italien, festuvertyren 1812 och Slavisk marsch. Tjajkovskij skrev 3 pianokons., en violin-kons. och en konsertfantasi för piano och ork. (1884), av vilka pianokons, nr 1 b-moll och violinkons. D-dur erövrat den bredaste populariteten. Tredje pianokons. Ess-dur har bara en sats. Trol. voro Andante och final för piano och ork. planerade som Ess-durkons:s forts. Ett välkommet tillskott till cellisternas virtuosrepertoar äro Rococo-var. för vlc. och ork. Kammarmusiken. Tjajkovskij kan anses vara grundläggare av den ry. stråkkvartettlitteraturen. Hans 3 stråkkvart., tillkomna 1871—76, äro stilistiskt besläktade med hans 3 första symf. och den 3. stråkkvart, anteciperar 4. och 5. symfoniernas tragisk-elegiska stämningar. Pianotrion, Tjajkovskijs mest omfångsrika kammarmusikkomp., är tillägnad N. Rubinsteins minne. Stråksext. (.Souvenir de Florence) tillhör liksom stråkserenaden och orkestersviterna hans »klassiskt» orienterade instrumentalverk. Pianoverken. Bland Tjajkovskijs klaververk dominera de mindre formerna ss. lyriska stämningsbilder, improvisationer, valser och »Lieder ohne Worte» efter Mendelssohns, Schuberts, Schumanns och Chopins mönster. Även inflytanden av Anton Rubinsteins pianostil kunna spåras i bl. a. romanserna op. 2 och 5 och nocturnen ciss-moll op. 19 nr 4. Till hans populäraste pianovalser höra de i fiss-moll och Ass-dur ur op. 40 och Valse melancolique ur op. 51. Ett starkt inflytande på den ry. pianomusiken kring sekelskiftet utövade de båda cyklerna »Årstiderna» op. 37 och »Barnalbum» op. 39. Till de mera virtuost betonade större pianoverken höra sonaten G-dur och Ryskt scherzo op. 1 nr 1, tillägnad N. Rubinstein. Sångerna. Tjajkovskijs rika romansproduktion har vuxit fram ur hela den föreg. utvecklingen av denna genre i Ryssland. Stilistiska källor äro Glinka, Dargomyzskij, de äldre tonsättarna Aljabjev, Guriljov och Titov, den ry. och ukrain. folkvisan, zigenarromansen, den it. kantilenan, den ty. romantiska lieden och framför allt Schumann. De rent lyriska sångerna ligga helt på Dargomyzjskijs linje (t. ex. »Natten» ur op. 60), de tragisk-patetiska (»Ett enda ord» ur op. 60) äro tydligt inspirerade av Schumanns vokallyrik. Ett flertal romanser anknyta till olika dansformer, företrädesvis valsen (Inmitten des Balles ur op. 38, »Enkla ord» ur op. 60). Nationellt ry. tonfall förnimmas i bl. a. »Vaggvisan» ur op. 16, »Om jag visste» ur op. 47, »Näktergalen» ur op. 60. Som många andra ry. tonsättare har Tjajkovskij visat förkärlek för främmande stilkaraktärer. I orientalisk stil går »Kanariefågeln» ur op. 25, i sp. »Don Juans serenad» ur op. 38 och de båda serenaderna ur op. 63 och 65, i it. stil »Pimpinella» ur op. 38, i po. 2 masurkor ur op. 27 till ord av Mickiewicz, i zigenarstil den kända »Zigenerskans sång» op. 60. Endast i några enstaka fall närmar sig Tjajkovskijs vokallyrik balladtypen, som t. ex. i »Skotsk ballad» op. 46. I motsats till sina samtida ur Ba-lakirev-kretsen eftersträvade Tjajkovskij inte den gamla ry. bondvisans autentiska tonfall utan han »europeiserade» folkmelodierna i ännu högre grad än Glinka och Dargomyzjskij. 1197 1198