VENETIANSKA SKÖLAN vig W., till 1906 Willgren (f. 1882 2/io), som stud, vid Hfors musikinst., Schola Cantorum i Paris och MK i Leipzig, har lett ork. och varit lärare i bl. a. Tammerfors; från 1926 lärare vid folk-kons. Sivistysjärjestöjen kansankonservatorio i Hfors, där även hans hustru undervisar sedan 1925. G. D. Venetianska skolan, en av C. von Win-terfeld införd benämning på en grupp tonsättare i Venedig, A. Willaert och dennes direkta och indirekta elever, C. de Rore, G. Croce, A. och G. Ga-brieli o. a. tonsättare, däribland organisterna J. de Buus, A. Padovano, C. Me-rulo och J. Guami. Till skillnad mot den mera konservativa -»-Romerska skolan (Palestrina o. a.), som företrädesvis odlade och bringade till fulländning den gamla nederl. polyfonin, utvecklades inom V., i synnerhet på instrumentalmusikens område, nya stilmedel, som i växelverkan med den särsk. i -»-Florens (->Camerata) utexperimen-terade -»-monodin blevo bestämmande för stil-bildningen under större delen av 1600-t. De mest framträdande uttrycken för denna progressiva anda voro Willaerts (vokala) kroma-tiska melodik och djärva harmonik, A. Gabri-elis och Merulos (instr.) toccator samt (omkr. 1600) G. Gabrielis i hög grad på klangliga effekter byggande flerköriga stil (-»-Eko, -»-Fler-körighet) med för denna tid starkt utvecklat bruk av instr. (-»-Instrumentation). Tills, m. andra företeelser markerar V. slutet av den nederl. hegemonin i det it. musiklivet (ehuru Willaert, de Rore o. a. voro nederländare av födseln). — Bland teoretiker inom V. märkas G. Zarlino och N. Vicentino (-»-Archi-). — Utom i Italien fick V. sin största betydelse i Tyskland med tonsättare som J. Gallus, H. och M. Praetorius samt H. L. Hassler. Litt.: C. von Winterfeld, Johannes Gabrieli und sein Zeitalter (1834); G. Tebaldini, L’anima musicale di Venezia (i RMI 1908); G. Benve-nuti i IM 1, 1931. I. S. Venetiansk opera ->Opera, sp. 1343 f. Venetiansk uvertyr ->U ver tyr. Venezuela [Oänäsoä'la], off. E stados Unidos de V., förbundsrepublik på n. kusten av Sydamerika (omkr. 4 398 000 inv. 1951, därav ca 90 % av blandras, 5 % negrer och 2 % indianer). Upptäckt av Columbus 1498 kom V. från 1510 under sp. välde, från vilket det lösgjorde sig under 1810-t.; självständig stat från 1830. V:s äldre musiktraditioner ha bevarat inslag från den prekolumbiska tidens indiankulturer med monotona religiösa sånger, ackomp. av primitiva flöjter och trummor. Särskilt av sistn. instr. äger V. ett flertal typer; den vanligaste kallas botutö, vartill komma afrik. trummor, cumaco, curveta osv., vilka begagnas av negrerna. Blåsinstr. äro övervägande flöjter av 1415 ben el. bambu. Folkmusiken är främst sp. influerad med inslag av negerelement (synkoper och ymnigt bruk av slaginstr.). Typiska äro dansvisan tono llanero i sp. rytm och med växlande 6/8- och 3/4-takt, folkdansen joropo, en snabb, jig-liknande dans i 6/8-takt, samt en särart av den argentinska tangon, den s. k. tanguito. Av inhemskt ursprung är en, ofta humoristiskt färgad, sång, La guasa, med växlande 2 och 3 noter på varje taktdel. Mer än i de övriga sydamer, staterna har konstmusiken i V. stått i den rom.-katolska kyrkans tecken. V:s moderna musikhistoria kan dateras från 1700-t.; från 1725 undervisades i musik vid univ. i huvudstaden, Caracas, och 1770 gr. P. Palacios y Sojo ett musiksällskap där. På 1790-t. bosatte sig österr. musiker i staden, och omkr. 1810 gåvos såväl operaföreställningar som symf.-konserter där. Kring 1800-t:s början framträdde V:s första kompositörer, däribl. J. A. Lamas (1775—1814). År 1859 bildades den första regelrätta ork. i Caracas, och 9 år senare gr. ett MK. När slutl. Teatro Municipal 1880 öppnades i Caracas, funnos alla förutsättningar för ett rikare musikliv. Medan V:s äldre tonsättare främst odlade kyrkomusiken, ha generationerna från 1800-t:s slut och 1900-t. även intresserat sig för den nationella traditionen. Två av landets namnkunnigaste musikergestalter, R. Hahn och Teresa Carreno, voro aldrig verksamma i V.; av andra må nämnas J. Lecuna och J. B. Plaza (båda f. 1898), av vilka den förstn. förenat moderna inflytelser med inhemska stilelement. Ren folklorist är Maria Luisa Escobar, som 1932 gr. Ateneo i Caråcas, ett inst. för odling av nationell konst. Av V:s främsta musikinst., alla i Caråcas, kunna framhållas operan, Teatro Municipal, samt Sinfönica Venezuela, vars ork. rekryteras ur de högre klasserna i MK, Escuela de Mü-sica. I staden finnes även en av Sydamerikas bästa körer, Orfeon Lamas, ledd av V. E. Sojo. Radion har också en viktig roll, och på undervisningsministeriets uppdrag utg. 1940 3 vol. inhemska folkvisor och -danser, Biblioteca Ve-nezolana de Cultura. Litt.: M. de Lara, Ritmo y melodia nativos de V. (i Boletin latino-americano de müsica 1937); J. A. Calcano, Contribuciön al estudio de la müsica en V. (1939); B. de Matallåna, La müsica indigena Taurepan (1939); N. Slonim-sky, Music of Latin America (1945). G. P. Veni CreaTor SpFritus, lat., Kom, Skapare-Ande, begynnelseorden till hymnen i pingstens vesper. V. tillsikrives Rhabanus Maurus (d. som ärkebiskop i Mainz 856) och är en av medeltidens berömdaste hymner. Till skillnad från de flesta hymntexter har V. endast en melodi, i VII. kyrkotonen, med gruppmelodisk byggnad. — I Sv. psalmboken återfinnes V. under nr 133, Kom helge Ande, Herre god, i övers, av Olaus Petri, bearb. av J. O. Wallin. SvK 1939 meddelar en genomfört syllabisk melodi från 1416