WENNERBERG Gunnar Wennerberg. bl. a. blev han 1843 upptagen bland de s. k. »juvenalerna». Fil. dr 1845 och följ, år docent i estetik utnämndes han 1849 till lektor vid Högre allm. läroverket i Skara. Från 1861 drogs W. alltmer över till ämbetsmannabanan och beklädde flera offentliga uppdrag: sålunda var han 1870—75 samt 1888—91 ecklesiastikminister och 1875—88 landshövding i Kronobergs län med säte i Växjö. Under åren 1882—86 bodde han i Uppsala, tidtals som guvernör för prinsarna Oscar och Carl. Som tonsättare företrädde W. den inom det sv. 1800-t:s musikodling så vanliga typen av dilettant, men i motsats till de flesta samtida amatörer var han angelägen om att genom självstud. förvärva så mycken teor. och praktisk kunskap på tonkonstens fält, som det var honom möjligt. Han kom därför så småningom att i sin musik och smak närma sig det »akad.» lägret inom den sv. 1800-talsmusiken. I W:s tidigare komp., ofta till egna texter, dominera inflytelser från ty. romantik med Weber och Spohr som påtagliga inspirationskällor. I och med ensemblesångerna för Ju-venalordens sammankomster, där det dramatiska momentet tillkommer i livfulla dialoger, vänder sig W. till den fr. opéra-comiquen och den it. buffan från 1800-t:s första decennier, som han visar sig utmärkt väl behärska. Detta är först märkbart i saml. De tre (1846—47), 10 trios för tenor, baryton) och bas utan ackomp., och får sin självständiga utformning i tonsättarens genialaste arbete, duettsaml. -^Glun-tarne (1847—50). Dessa hade djupast sett, liksom De tre, sina rötter i den traditionella sällskapsvisan men utformades av W. till en i hög grad originell skapelse. Det dramatiskt dialogmässiga präglar fortfarande vissa nummer, som t. ex. i Examenssexa på Eklundshof kan svälla ut till hela operascener, men även 1419 lyriska naturbetraktelser ha stor plats (Slotts-klockan, En solnedgång i Eklundshofs-skogen, En månskensnatt på Slottsbacken), fyllda av en svärmisk skönhet, som alltjämt betager. Sami, är cykliskt sluten: den börjar med de båda studenternas första möte och slutar följdriktigt med Magisterns monolog efter »Gluntens» avresa från Uppsala. Gluntarne, ehuru tillkomna delvis som tillfällighetsarbeten, slogo genast an och förskaffade W. en enastående popularitet. Medan ungdomsårens romanser, duetter och tersetter ss. måhända alltför tidsbundna icke förmått motstå tiden — möjl. med undantag av sången Jätten (Tegnér; 1848) — så leva alltjämt många av W:s manskvartetter, t. ex. Fan-sång (Stå stark; J. Nybom 1848), Hur länge skall i Norden (1848), den storslagna Hymn (O Gud, som styrer; 1849) och framför allt den mäktiga Hör oss, Svea (1853), som fått karaktären av inoff. folksång. Tonspråket är här visserligen icke originellt, men komp:s höga allvar, fosterländska övertygelse och den förebildliga behandlingen av de 4 mansstämmor-na ha givit dessa sånger en särställning inom sv. manskörsrepertoar. Fr. o. m. 1850-t. trädde de religiösa dragen i W:s natur alltmer i förgrunden och därmed hans intresse för andlig tonkonst. Genom Men-delssohns oratorier inriktades W:s mus. studier på 1700-t:s it. och ty. mästare, framför allt Händel, vars religiösa monumentalitet och väl-klingande korsats starkt fängslade honom. Detta nya intresse återspeglas i tonsättningarna av Davids psalmer och framför allt i oratorierna Jesu födelse (1860), Jesu dom (uppf. 1901) och Jesu död (ofullb.; uppf. 1902) samt Stabat mater (uppf. 1893), vars skissering går tillbaka till 1840-1. De stora korsatserna ha Händel till förebild, medan koralinslagen följa Bachs praxis i kantater och passioner. Ej heller i dessa verk råder någon utpräglad personlig stil, något som W. säkert aldrig heller eftersträvade. Men känslan för genrens krav och halt kan man inte frånkänna honom. Ärligheten och renheten i stil och uttryck förmår alltjämt fängsla i hans bästa seriösa arbeten, liksom den överdådiga uppsluppenheten och betagande naturlyriken i de studentikosa alstren. Verk (u.n.): Auerbachs Keller för soli, manskör och piano (tr. 1878); Fyrstämmiga sånger för sopran, alt, tenor och bas utan accomp. (tr. 1875; härur Trasten i höstqvällen), Vi prisa Dig och O Guds lamm ur musiken till sv. mässan (tr. 1897), Fyrstämmiga sånger för mansröster... (tr. 1880; däribl. In Lenom); i skilda manskörssaml. publ. bl. a. Svensk frihetssång (Frihet bor i Norden; 1847), Kung Oscars valspråk (Bjöd så i Thule; 1844), Marsch (Säg oss ditt namn; 1871) och Min ros (1879); Nio 3-st. serenader för 2 tenorer och bas (tr. 1852), Fem 3-st. serenader för 2 tenorer och bas (tr. 1875), Sång-Duetter (13 h., 1853—84), däribl. Gondolieren (före 1848) och Du bist mein Mond (Rückert; före 1851); omkr. 35 publ. solosånger, utg. i Sånger... (6 h., tr. 1850—76). — Mel. i SvK 1939 nr 307. 1420