W1NTERS övervinna vanskligheterna i ett litet, trångt samfund, blev efterhand starkt präglad av konservatism. Han ärade klassikerna, älskade romantikerna men hade intet till övers för senare riktningar och kom därför i sin kritikergärning ofta i opposition mot andra. Deltog även i -»-Salmesang-striden. — Till W:s ped. gärning — han räknade bland sina elever Aga-the Backer Gröndahl, Cleve, Per Lasson, Dagmar Walle-Hansen och Per Winge — knöt sig en rik produktion av läroböcker, ped. och upplysande skrifter, av vilka en del, t. ex. Mu-sikalsk realordbog, först på senaste tid kunnat avlösas av andra på no. språket. — En stor del av hans ms. förvaras på univ.-bibl. i Oslo. W:s komp, gå i den Mendelssohn-Schumann-ska stilen, lyriska och melodiska. De första större verken, symfonierna, som skrevos under Berlintiden, blevo banbrytande inom no. musik, både ss. de första och därför att W. i sin 2. symf. begagnade no. temata. Sångerna äro poetiska och melodiösa, många med karakteriserande ackomp., körverken ofta utmärkta arbeten, särsk. univ.-kantaten Lyset. Verk: En opera (ofullb.); 2 symf.: B (1861) och h (1862), De tre gratier (1854; även för piano), Ouverture (1861) o. a. ork.-verk; 2 stråkkvart., trio för piano, vl. o. vlc. (1860); kantater, bl. a. till univ:s Luther jubileum (1883; L. Dietrichson), Lyset (1897; Björnson), Thormod Kolbrunarskald (O. P. Monrad) m. fl.; ett stort antal körverk ss. manskvartetterna Afskedssang ved Sangerf esten 1896, Fjukande skyer och Ho Astrid (även arr. för sång m. piano), Målet, Bön, Morgensang, Sidste rose, Skilöberens sang och Jerusalem samt för bl. kör Vaekter, skal da mörkets rige och Det sore Gloria; sånger m. piano ss. Tre viser av Arne (Björnson), Alladins Vuggevise (Oehlen-schläger), Sex viser (K. Janson o. Björnson), Fire sange (Runeberg; häri Kyssen), Deutsche Lieder, Sex svenske Digte, Fem sånger, Skog och Sjö (Topelius), Udvandreren, To sange, Nökken i Kvaernen (Welhaven), God nat, Ingerid Sletten och. Det var slik en vakker (båda Björnson), Rose Marie o. a.; pianostycken ss. Jubel-Gallopade, Daphne, Festmarscher, Intermezzo, Flegel-Jahre m. fl. samt för orgel: 86 korte og lette Praeludier, 72 lette Koralfor-spil och som inlägg i Salmesangstriden 37 aeldre Salmemelodier rytmisk og harmonisk restaurerede (1876; m. tillhörande »Bemaerk-ninger») och Melodier til Hauges og Landstads Salmeböger ... (1880), dessutom Nye aandelige Sange og nogle aeldre fremmede Melodier och 50 Salmemelodier. Utg. folkmusik: Norske Fjeldmelodier for Pianoforte (1869) och 20 Nor-wegian national airs and dances... samt ped. arb. ss. Sangstudier til Underholdning og Övel- se, Sangstudier med tekster, Pianoforte Skole C‘1923) och Praktisk-teoretisk Orgelskole. — Skrifter: Musik-Akademi under Ledelse av O. W’. og Edvard Grieg (1866), Undervisningen for Begyndere og Viderekomne (1869), Musi-kalsk realordbog (1880; °1940), Agathe Backer Gröndahl (1888), Elementaer musiklaere (s. å.), Luthers messeformler (i Luthersk kirke-tidende 1894) m. m. H. K. Winters [oi'ntaz], Lawrence, amerikansk operasångare, baryton, av negerhärkomst (f. 1915 15/n), anställd vid New York City Center Opera. W. vann sin första stora framgång som solist i Beethovens 9. symf. under Stokowski och har därefter framträtt som Rigoletto, Amonasro i Aida, Tonio i Pajazzo, de tre barytonpartierna i Hoffmanns äventyr, Escamillo i Carmen o. a. samt som uppburen konsertsångare (Sverige 1950, 51). Han är dessutom en av operett-favoriterna på Broadways teatrar. Med en sällsynt omfångsrik och klangfull stämma förenar W. levande mus. känsla och fint sinne för stil. Winther, Birgitte Christine, dansk operasångerska, alt (1751—1809), tillhörde Det kgl. teater i Khmn 1774— 1805 som en av dess främsta krafter i såväl sångspel som operor (Salieris Armida, Naumanns Orfeus och Cora). Sch. Viol [viå'l] (eng. viol, fr. viole), bet. för stråkinstr., hörande till viola da gamba-familjen. Viola, it. 1. Gammal bet. för de flesta stråkinstr., numera endast begagnat för altviolinen. -»-Violin. 2. I orgeln en stråkstämma av trång mensur och 8' el. 4' tonhöjd. Viola alta -»-Violin. Viola bastanda (eng. lyra-viol), ett i slutet av 1500-t. förekommande stråkinstr. V. var en mellanform mellan en bas-viola da gamba och en lira da gamba. I likhet med det sistn. instr. stämdes dess 6 strängar i kvinter och kvarter. Verk för v. skrevs i tabula-tur. — Litt.: C. Sachs, Die V. (i ZIMG 1913/14). Viola da braccio [-bra'tja], it., »armviol», bet. under 1500- och 1600-t. för medl. av violinfamiljen, från slutet av 1600-t. främst altformen (därav den ty. bet. Bratsche för altviolin). Å.L-y Viola da gamba, it., »knäviol» (eng. viol, fr. viole), namn på en familj stråkinstr. huvudsaki. i bruk under 1500—■ 1700-t. Från 1700-t. avsåg bet. endast familjens basinstrument. Karakteristiska kännetecken för instr. tillhörande denna fam. äro: korpus med från halsen sluttande axlar, flat botten, höga sarger, 1499 1500