WOLFF Albert Wolff. (1927—28), verk av J. R. Ahle, H. Isaac o. a. i DDT 5 och DTÖ 14:1, Obrechts saml. verk m. m. — Litt.: Art. av O. Gombosi i MQ 1948 och av H. Osthoff i MF s. å. S. W. Wolff, Albert Louis, fransk dirigent och tonsättare (f. 1884 19/i), en av sitt lands finaste och mest berömda dirigenter i vår tid, lika smidig i sina tolkningar av symf. musik som inom operans sfär. — LMA 1947. W. utbildades vid MK i Paris, blev 1908 kormästare, 1911 kapellm. vid Opéra-Comique, var 1919—21 eng. vid Metropolitan och tillträdde 1922 befattningen som mus. ledare vid Opéra-Comique; dirig. Pasdeloup-ork. 1925—28 och 1934 —40 samt Lamoureux-ork. 1928—34. Under 2. världskriget verksam i Sydamerika, spec. Buenos Aires, var han från 1945 under närmare 5 år dir. för Opéra-Comique i Paris, varefter han enbart har dirig. Under sin operachefstid gav W. med en utvald ensemble föreställningar av Pelléas et Mélisande på olika håll i Europa (Sthlm 1948). Som symfonidirigent har han sedan 1938 ofta gästat Sverige. Som tonsättare kan W. närmast karakteriseras som eklektiker, men hans musik är under alla förhållanden av förnäm kvalitet. Särsk. uppskattad har han blivit för operan L’oiseau bleu (New York 1919) och Messe brève de requiem (1939). Verk (u. n.): Operorna Le marchand de mas-ques (1914) och Soeur Beatrice (1948); symf. i A (1940), den symf. dikten La randonnée d’une 1539 äme défunte, vl.-kons., fl.-kons. (1949) o. a. ork.-verk; stråkkvart, o. a. kammarmusik, pianostycken och sånger. K. R-n Wolff, Hellmuth Christian, tysk tonsättare och musikhistoriker (f. 1906 23/B), har framträtt med modernt inriktade verk, bl. a. operor, W. stud, i Halle och Berlin, dr phil. 1932, assistent vid Volksbühne i Berlin 1933—34, från 1947 doc. vid univ. i Leipzig. Bearb. Händeis Agrippina (Halle 1943) och utg. Hamburger Barockarien (2 bd, 1944) samt verk av Tele-mann, J. G. Graun m. fl. Verk: 4 operor, därav enaktaren Händel in Halle (1946) och kammaroperan Der grosse und der kleine Klaus (1947), scenoratoriet Esther, kammarmusik, sånger m. m. — Skrifter: Die venezianische Oper in der 2. Hälfte des 17. Jahrh:s (diss. 1937), Der Rhythmus bei Bach (i BJ 1940—48), Historismus in der Musikwissen-schaft (i Melos 1948) o. a. M. T. Wolf-FerraTi, E r m a n n o, italiensk tonsättare, på fädernet av tysk börd (1876 12/i—1948 21/i), internat. känd genom komiska operor, i vilka han fortbildat den it. 1700-talsbuffan. W. bedrev till en början målarstud. vid Ac-cad. delle Belle Arti i Rom men var från 1893 elev av Rheinberger i München. Mus. påverkades han senare av L. Perosi, som gjorde honom bekant med äldre it. musik. W. var 1902— 07 dir. vid Liceo Musicale Benedetto Marcello i Venedig och bodde därefter mestadels i Tyskland; även lärare vid Mozarteum i Salzburg. Som dramatiker slog W. igenom redan med sin andra opera, Le donne curiose (Die neu-gierigen Frauen, München 1903; Nyfikna fruar, Sthlm 1907), och befäste ytterligare sin konstnärliga position med I quattro rusteghi (Die vier Grobiane, München 1906) och enaktaren II segreto di Susanna (Susannens Geheimnis, München 1909; Susannas hemlighet, Sthlm 1911), vilken med endast två agerande och en kompars kan bet. som en modem efterbildning av 1700-talsintermezzot med Pergolesis Serva padrona som viktigaste förebild. Efter ett mellanstick med den dramatiskt rafflande helaftonsoperan I gioielli della Madonna (Der Schmuck der Madonna, Berlin 1911; Madonnans juveler, Sthlm 1913), där W. mus. offrat åt verismen, återknöt han till buffan i en rad verk, i vilka han under medveten reaktion mot wagnerismen och efterromantiken vidarebildat sin mus. berättarstil, alltjämt med 1700-t. i blickpunkten. W. skrev även oratoriet La Sulamite för soli, kör och ork. op. 2 (1899) o. a. större vokalverk, av vilka särsk. kantaten La vita nuova för soli, bl. kör, ork., orgel och piano op. 9 (efter Dante; 1901) blivit mera känd; dessutom en vl.-kons., ork.-verk för smärre besättningar, kammar-och pianomusik, sånger m. m. Publ. Considera-zioni attuali sulla musica (1943). Operor (u. n.): Cenerentola (Venedig 1900), L’amore medico (Der Liebhaber als Arzt, Dres 1540