DE WYZEWA Nina Vyroubova som drottningen i Lifars Snövit. främsta i våra dagar; med sin rena, klassiska stil, sin perfekta teknik och sitt själfulla, poetiska väsen en artist av samma art som Anna Pavlova. Som premiärdansös i Les Baltets des Champs-Élysées, där hon 1946—48 framträdde i bl. a. Sy Vf iden, Coppelia och Les forains, upptäcktes V. av S. Lifar, som utbildade henne vidare fram till debuten på Stora Operan i Paris 1949. Sedan 1951 »danseuse-étoile» på denna scen har hon ytterligare befäst sin ställning med lika briljanta som uttrycksfulla prestationer i bl. a. Gi-selle och Blanche-Neige. — Tills, med S. Lifar gästade V. 1952 K. teatern i Sthlm i Giselle och medv. samtidigt med bl. a. Döende svanen vid en internat. uppvisning i Dansfrämjandets regim. K. R-n de Wyzewa [-vizeva'] (Wyzewski), Teodor, fransk litteratör och musikhistoriker (1862—1917), känd för sina epokgörande Mozartforskningar tills, m. G. de Saint-Foix, framlagda i deras stora biografi W. A. Mozart. Sa vie musicale ... (bd 1—2, tiden 1756—77; 1912). W. utgav tills, m. É. Dujardin i Paris Revue wagnérienne åren 1885—88, gr. tills, m. A. Bo-schot 1901 S o c i é t é Mozart och skrev även Beethoven et Wagner (essäer; 1898; 21914). M. T. Vådevill (fr. vaudeville, ev. av vaux de Vire) benämndes urspr. populära sånger, sjungna på stående mel. (slagdängor, s. k. ponts-neufs m. m.). V. bet. längre fram sångskådespel med lånad musik (comédies en vaudevilles) samt från 1800-t. lustspel med inslag av sång och stundom t. o. m. en dramatisk handling helt utan 1555 musik och av problemlöst innehåll. — Jfr art. Favart och Opera, sp. 1348. E. S-m Vågrörelse, en svängnings fortplantning i ett medium. V. brukar uppdelas i tr ans ver sell v., där de svängande partiklarna röra sig i ett plan vinkelrätt mot fortplantningsriktningen hos v. (t. ex. ljus samt svallvågor på vattnet), och longitudinell v., där partiklarna röra sig längs en linje parallell med fortplantningsriktningen. Ljudvågor i en gas hänföra sig till longitudinell v. och kännetecknas av växelvis uppträdande förtätningar och förtunningar av gasen. V:s egenskaper kunna matematiskt uttryckas i en mycket koncentrerad formel, den s. k. vågekvationen. U. Å. Våroffer ->Sacre du printemps. Vår sång, musiktidskr. utg. i Sthlm sedan 1928 som organ för Sveriges körför-bund, från 1950 med tit. Tidskrift för det folkliga musiklivet, Vår sång. Red. ha varit: S. Appelquist 1928—33, J. Norrman 1934—36, J. Norrby 1937—40, F. H. Törnblom 1941—45 och sedan 1946 H. Connor. Ansvarig utg. har sedan gr. varit G. Granér. Undertit. var från 1935 Tidskrift för det folkliga musiklivet och 1929 nr 2—1935 nr 8 Facktidskrift för kördirigenter, körmedlemmar, sångpedagoger, sångare och andra sångens vänner. Vårt land, Finlands nationalsång. J. L. Runeberg skrev dikten 1846 (tr. i Fosterländskt album 3, april 1847), och i F. Pacius’ tonsättning sjöngs den ffg. vid de finl. studenternas vårfest den 13 maj 1848 och blev bejublat mottagen. Dikten (som på fi. sj unges i P. Caj anders övers.) tonsattes redan 1846 av både skalden och F. A. Ehrström; senare av bl. a. J. A. Josephson (1849; för manskör), A. G. Ingelius (1852), A. Rubenson (1855) och A. F. Lindblad (1856) — minst 13 tonsättningar torde finnas. — Litt.: J. Rosas, Fredrik Pacius som tonsättare (1949). J. R-s Wächter, Heinrich Herman, finländsk musiker av tysk börd (1818—81), kom omkr. 1844 till Viborg, där han verkade som organist och sångpedagog. W. utgav flera på sin tid mycket uppskattade saml. av psalmer och sånger för skolbruk; har även komp, piano- och körverk. — Biogr. av H. Klemetti i Säveletär 1918. Väderlåda ->Luftlåda. Vä'isänen, Armas Otto Aapo, finländsk folkmusikforskare (f. 1890 ®/4), fil. dr 1939, doc. vid Hfors univ. sedan 1940; har sedan 1912 företagit resor i Estland, Karelen, Lappland och Ryssland, där han samlat folkmus. och etnografiskt material samt upptecknat och bearb. tusentals melodier. 1556