Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14
SAGANS TIDEHVARF.
hans lösgifvande derifrån. Hel svarade, att han skulle få återvända,
om alla ting i verlden begräte honom. Då gräto menniskor och
djur, träd och stenar, »såsom man ännu ser sådana träd gråta, när
de komma från frost till värme». Men på återvägen träffade
sändebuden jätteqvinnan Töck, hvilken satt helt känslolös i en
bergsskrefva. Då de uppfordrade henne att gråta, svarade hon hånligt:
» Töck månde gråta med torra ögon». Det var ingen annan än Loke,
som omskapat sig i jätteqvinnans hamn. Han flydde sedan, men
gudarne fasttogo honom, bundo honom med hans sons inelfvor vid
tre klippor och hängde en etterorm öfver hans hufvud. Hans maka
Sigyn står hos honom och håller öfver hans bufvud en skål, i hvilken
hon uppsamlar etterdropparne; men då hon tömmer skålen, stänker
ibland något af ettret i Lokes ansigte; då rister han sig så, att hela
jorden skakas, och deraf uppkomma jordskalf.
Ragnarök eller makternas skymning, då gudarne falla och
verlden går under, tillstundar. Dess förinnan blifver det en »hård
tid, vargtid, bilålder, svärdsålder, stormålder, mordålder). Då kommer
den långa »fimbulveter», som
består af tre vintrar utan sommar
imellan; solens strålar svartna, jorden skälfver, och bergen störta
samman.
Nu lossas alla bundna krafter. Fenrisulfven sliter sina bojor
och uppspärrar sitt gap så vidt, att öfverkäken når upp till himmelen
och underkäken ned till jorden. Midgårdsormen vältar sig upp på
land med den kraft, att det upprörda hafvet sväller öfver sina
bräddar. Då lossnar skeppet Nagelfar, bygdt af döda mäns naglar, och
på detta fara jättarne till den sista striden. Ur den remnade
himmelen komma Muspels söner, anförda af Surt och omgifna af
fladdrande eldslågor.
Då reser sig Heimdall och blåser i sitt gjallarhorn. Gudar och
hjeltar härkläda sig; striden står på Vigridslätten utanför Valhalls
borg. Odin framgår mot ulfven och slukas af honom. Men Vidar,
den tyste, Odins son, stöter sitt svärd i odjurets hjerta. Tor dräper
Midgårdsormen, men faller sjelf till marken, qväfd af ormettret. Loke
och Heimdall döda hvar andra. Så falla både det godas och det
ondas makter. Till slut kastar Surtur förtärande eldslågor öfver verlden.
Solen svartnar,
de klara stjernorna.
land segnar i hafvet,
Eld fräser
från himlen kastas
mot flammande eld,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
