Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FINLANDS TILLSTÅND.
57
BISKOP HENRIK.
gudstjensten hoppas jag få höra härligare på annat ställe». Efter ,
messan stod konungen upp och gick ut, men det var då ej tid att
samla något folk. Med några få följesmän gick han ut mot den
öfverlägsna fienden. Det uppstod en kort, men skarp strid, som
slutade dermed, att han tillfångatogs och genast derpå blef
halshaggen. Det säges, att på det ställe, der hans blod utströmmade,
snart uppsprang en klar källåder, som ännu kallas S:t Eriks källa.
Hans kropp begrofs först i Gamla Upsala, men flyttades i en senare
i
tid till Upsala domkyrka, der benen ännu förvaras i ett förgyldt
silfverskrin.
Erik blef ej af påfven upptagen till helgon, eller, som det hette i
den tidens språk, kanoniserad. Men svenska folket, som höll honom
kär, har sjelf tilldömt honom helgons heder. Vallfärder skedde till
hans graf. Man bar hans helgonskrin kring åkrarne för att erhålla
årsväxt. »Så sant mig Gud bjelpe och S:t Erik konung» var en god
sedvanlig försäkran. Länge aflade Sveriges konungar sin ed vid
hans namn och kröntes framför en tapet, på hvilken hans
lefnadshändelser voro afbildade, liksom för att dymedelst påminna sig hans
ärorika föredöme. Hans åminnelsedag var den 18 maj, som ännu
bär hans namn.
Finlands tillstånd. Biskop Henrik.
På den tiden, då Erik den helige förde svenska vapnen till
Finland, var detta land icke stort annat än en af skogar och träsk
uppfyld, af vildmenniskor glest bebodd obygd. I norra delen
kringströko lapparne med sina renar. Söder om dem lefde den finska
folkstammen, till språk snarlik lapparne, men i öfrigt från dem
åtskild. Längst i söder och sydvest bodde invånare af svensk börd.
Jagten var finnarnes förnämsta näringsfång, för hvilket det på skogar
och villebråd rika landet väl egnade sig; pilbågen var derför
mannens förnämsta vapen.
Så snart kristendomen blifvit antagen,
stadgades också, att till presten skulle erläggas i skatt ett gråskinn för
hvarje båge. Jämte jagten var fisket ett af ålder inhemskt
näringsfång.
Ur sina jernhaltiga kärr och sjöar upphemtade finnarne tidigt
och utan synnerligt besvär myrmalmen, hvilken de använde till
redskap; de tillskrefvo en af sina gudar jernets upptäckande och hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
