Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
258
STORHETSTIDEX.
och inlät sig i vapenskifte med fienden, blef det nödvändigt att
följande dagen (den 27 aug. 1634) hålla fältslag. Horn anförde
dervid högra flygeln, hertig Bernhard den venstra. Men fienden, som
intagit en fördelaktig ställning på en höjd och dess utom förfogade
öfver en stor öfvermakt (30,000 man mot 18,000), behöll fältet trots
8 timmars förbittrad strid. De svenska härförarne sågo sig derför
nödgade till återtåg. Hertig Bernhard åtog sig imellertid att
uppehålla fienden, medan Horn i god ordning drog sig tillbaka.
Hertigen, som nu hade att föra striden mot fiendens hela styrka,
uthärdade tre anfall, men öfverväldigades i det fjerde. Hans folk gaf
sig i vild oordning på flykten och störtade så in bland Horns
trupper, hvarigenom hela hären råkade i förvirring. Horn sjelf höll
,
dock sitt folk i god ordning och lyckades i början afslå den
förföljande fiendens anfall, men blef till slut öfvermannad och
tillfångatagen. Hären, i hvilken vid detta tillfälle icke fans ett enda svenskt
regemente, led nu ett afgjordt nederlag: 6000 man blefvo på platsen,
lika många togos till fånga. Hertig Bernhard, som börjat striden,
utropade tröstlös: »Jag är en dåre, men Horn är en vis man». Han
gaf sig efter en kort tid med sitt folk i fransk tjenst.
Sverige hade således genom detta fruktansvärda nederlag mist
en betydlig här och två af sina bäste fältherrar. Inom kort gingo
svenskarnes eröfringar i södra Tyskland förlorade, och de fleste af
deras tyska bundsförvandter afföllo. Kurfursten af Saxen icke blott.
öfvergaf Sverige, utan inlät sig ock i nära förbindelse med kejsaren.
Till dessa motgångar kom, att stilleståndet med Polen just vid denna
tid lopp till ända: endast mot afstående af de indrägtiga preussiska
hamnarne lyckades man genom fördraget i Stuhmsdorf (1635) få det
ytterligare förlängdt, nämligen på 26 år. Stora uppoffringar kräfdes
nu af Sverige; nien ständerna förklarade utan tvekan sig vilja »vaga
lif, blod och egodelar, tills Gud förlänar en fred, som Sveriges hög.
het likmätig är».
Johan Banér.
Den man, som i denna brydsamma tid återstälde Sveriges
vapenlycka, var Johan Banér, son af riksrådet Gustaf Banér. Det var en
hög gestalt, lik Gustaf Adolf i anletsdrag och storsinthet, men olik
honom i seder; han var kamratlig i umgänget, fallen för dryckeslag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
