Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
260
STORHETSTIDEN.
hindradt österut och förenade sig med en svensk truppstyrka, som,
anförd af Lennart Torstensson, kom från Preussen. Men nu kom
åter en olyckspost: kurfursten af Brandenburg hade också förklarat
Sverige krig.
Genast inbröt Banér i Brandenburg, der han hotade Berlin.
Derifrån ryckte han in i Saxen. Hans trupper, hvilka ännu mest
utgjordes af tyskar, härjade med sådan vildhet, att han sjelf skarpt
ogillade deras framfart. »Det vore underligt», skref han, som icke
jorden öppnade sig och genom Guds rättvisa dom uppslukade dessa
äreförgätne våldsmä. Snart drog han åter in i Mecklenburg, der
han förenade sig med en annan svensk truppstyrka; saxarne och de
kejserlige följde honom efter.
Men Banér vände sig mot de förbundna, och det kom i
Brandenburg till slaget vid Wittstock (den 24 sept. 1636). Svenskarne
utgjorde omkring 20,000 man, men den förenade saxiska och
kejserliga hären var vida starkare och hade dertill intagit en fördelaktig
ställning på en höjd, omgifven af skog, träsk och en flod. Baner
med högra flygeln gick löst på fienden, under det den venstra tog
en lång omväg för att angripa från sidan. Det var för Banér en
svår uppgift att ensam länge uthärda striden mot fiendens öfvermakt:
hans ryttare började till slut svigta, äfven fotfolket i centern var
hårdt ansatt. Skymningen hade redan utbredt sig, då med ens
gevärssalvor och stridsrop vesterut förrådde, att venstra flygeln hunnit
fram; den hade tills nu varit fördröjd af skog och moras. Fienden,
som af denna rörelse blef fullkomligt öfverraskad, gaf genast allt
förloradt: rytteriet grep till flykten, och fotfolket, synnerligen det
kejserliga, blef af de segrande svenskarne så nedhugget, att knappt
1000 man lyckades rädda sig undan från slagfältet. Fiendens hela
tross, 35 kanoner, en mängd fanor, ja äfven kurfurstens och de
kejserliga generalernas bordsilfver, föllo i de segrandes bänder. Så
var nu svenska vapnens öfvervigt i norra Tyskland återstäld.
Redan hade Banér börjat belägra Leipzig, då underrättelsen, att
en stark kejserlig och saxisk här närmade sig, tvang honom till det
ryktbara återtåget från Torgau. Vid Oder höll han på att blifva
innestängd, men räddade sin här genom mästerliga rörelser, hvilka
väckte allmän beundran. Kardinal Richelieu skref, att detta
återtåg, på hvilket Banér mot 60,000 man hade blott 14,000, hvilka
han, på några flyktingar och sjuka när, räddade tillika med kanoner
:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
