Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
288
STORHETSTIDEN.
m.
fartyg var då så illa åtgånget, att han måste föra det undan till
Helsingör. Samtidigt befann sig äfven det holländska amiralskeppet,
omringadt af 3 svenska, i stor fara och var vära att blifva taget.
Vindens tilltagande styrka gjorde det imellertid omöjligt att hindra
holländska flottans framsegling; hon bröt sig sålunda väg men med
förlust af 5 krigsskepp och sedan striden varat från kl. 9 på
morgonen till 2 e.
Holländarne yttrade sedan, att de fäktat mot
både turkar, spaniorer och engelsmän, men aldrig varit ute för en
sådan strid, »ty», sade de, »svenskarne slås icke på ett resonnabelt
sätt, utan det gäller lifvet i hvart enda ögonblick».
Sedan holländska flottan lyckats tränga sig fram till
Köpenhamn, var hoppet om stadens eröfring tillintetgjordt. Karl Gustaf
upphäfde derför belägringen och drog sina i sjelfva verket ganska
fåtaliga trupper till samman. Han intog nu en fördelaktig ställning
halfannan mil från staden på en plats, som svenskarne kallade
Karlstad; och hvarifrån han med framgång kunde afskära Köpenhamn
från tillförsel. Men som nu ställningen började blifva ännu
bekyminersammare, enär en ny holländsk flotta följande våren ämnade sig
in i Sundet och en förenad här af österrikare och brandenburgare
närmade sig Jylland, fann han sig nödsakad att återtåga. Men dess
förinnan företog han sig att, liksom till afskedshelsning, med 4000
man våga en stormning mot det väl befasta Köpenhamn.
Öfverlöpare och spejare förrådde redan långt på förhand för fienden
svenskarnes afsigter, hvarför de belägrade fingo tid att på det
kraftigaste sätta sig i försvarstillstånd.
Vid midnatt mellan den 10 och 11 februari 1659 bröto
svenskarne upp. Soldaterna i de främsta leden hade dragit hvita skjortor
öfver sin fältdrägt för att mindre klart särskiljas från snön, och
på sina hattar buro de fälttecken af halm. Från tre särskilda
punkter började stormningen. Sedan svenskarne öfvergått grafven och
nedhuggit pallisaderna, klättrade de på stormstegar upp på de genom
öfvergjutning med vatten isbelupna vallarne. En fruktansvärd,
välriktad eld från kanoner och handgevär, ett bagel af stenar och täta
skurar af kokhett vatten mötte genast från alla håll de stormande.
Inom den anfallna staden täflade soldater, studenter och borgare
med hvar andra i tapperhet, äfven qvinnorna togo del i striden,
och danske konungen, som sjelf ofta utsatte sig för lifsfara, var med
för att leda det hela. Två hundra femtio kanoner, som spelade från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
