Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FINSKA KRIGET.
443
Slagen vid Juutas och Oravais.
Sedan finska bären sommaren 1808 under sina tappra
befälhafvare Adlercreutz, Döbeln och Sandels genom flere smärre segrar
uppehållit ryssarne och häfdat sin vapenära, angreps den mot hösten
af öfverlägsna fiendtliga stridskrafter och var då nära att blifva
innestängd mellan Gamla Karleby och Vasa. Längst i norr, i Gamla
i
Karleby, stod Gripenberg, Döbeln låg sjuk i Ny-Karleby, och
Adlercreutz med hufvudstyrkan befann sig vid Oravais, som ligger 3 mil
söder om sistnämnda stad.
Den ryske befälhafvaren Kosatschoffsky beredde sig att anfalla
och slå Döbelns trupp, hvilket nu syntes kunna verkställas så mycket
lättare, som anföraren af sin sjukdom var fjättrad vid sängen. Hade
ryssarnes plan lyckats, skulle bufvudhären under Adlercreutz afskurits
från sitt återtåg och sannolikt blifvit tillfångatagen. Orolig för
denna våda steg Döbeln, så sjuk han än var, upp från sin bädd
och satte sig till bäst för att leda sin trupp, hvilken vid Juutas
(strax vid Ny-Karleby) redan blifvit anfallen af ryssarne. Genast
vid åsynen af Döbeln lifvades soldaternas mod; man mumlade från
rote till rote: »Jaså, det svarta bandet är med, då går det nog.»
Den vackra bragd, han då utförde, har i Runebergs sånger blifvit
välförtjent prisad.
Vid Juutas hade skotten tystnat alla,
se’n döden gjort der re’n sin första skörd.
Den finska truppen, färdig blott att falla,
ej segra mer, stod bruten, spridd och störd;
ett anfall var tillbakakastadt bara,
och Kosatschoffsky ordnade sin skara,
beredd att allt förkrossa med ett nytt.
En dyster stillhet rådde under tiden,
som då en åsksky, nyss från hvalfvet skriden,
står dubbelt hotfull åter, der den flytt.
Hvem skulle samla våra glesa leder,
en återstod från dyra segrars dar?
Af mod, af kraft, af guldren tro och heder
fans nog, ja nog, men ordnarn borta var.
Den man, som tändt vårt hopp i nödens tider,
som fört i hundra blodigt sköna strider
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
