Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Fosterländska sånger - 69. Sinclairsvisan (Sist när på ljuflig blomsterplan)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ibland så steg han upp och gick
med sina stöflar store,
som sutto uti krigsmans skick
och föga blanke vore.
Han hade sporrar uppå dem,
så stora, att de passa’
åt sådan fot och karlalem,
med sina kringlor hvassa.
Sin ganska stora, höga hatt,
den gyllne knappen prydde,
han på sin krönta hjässa satt;
se’n stanna’ han och lydde,
hur’ kämpevaklen skyldrade,
så att gevären slamra’;
man kunde se, han undrade,
ho kom till dödens kamrar.
«
Strax lättes blanka dörren opp:
en svensker jarl framträdde
med skjuten, sargad hjältekropp,
dock miner intet rädde.
Hans ansikt’ var med blod beskölj dt,
nedsabladt, trampadt, slaget,
och bröstet, som hans hjärta döljt,
had’ grofva skott intagit.
Han hälsade på svenskt manér;
då kungen nådigt svara’
och sad’: »Vi känna inte er,
hvem skulle I väl vara?» —
»Jag är», sad’ han, »en svensk major,
mitt namn är Malkolm Sinclair,
min själ nu nylig’ af mig for
från hjärtats vrår och vinklar.»
Och då steg Karl den tolfte bort,
tog Sinclair uti handen;
de gingo ut, och innan kort
sågs de på gröna landen.
De gick tankfulla upp och ned
i vackra gångar gröna.
Att de om viktigt taltes vid,
man kunde se och röna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
