Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Marscher, soldat- och beväringssånger - 97. Soldatvisa från 30-åriga kriget (I Finnland där åto vi rofvor och gröt) - 98. Ryttmästar Silfverlod (I låga ryttartorpet vid höga Hunneberg)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74
Se’n gå vi med honom från drufvornas sköt
förnöjda tillbaka till rofvor c ch gröt!
:,: Den sista bägarn, hurra,
kamrater, skall kungen ha! :,:
Z. Topelius.
98. Ryttmästar Silfverlod.
I låga ryttartorpet vid höga Hunneberg
där satt en ensam kvinna, lik snön var hennes färg,
och tåren föll på linet, på hvilket tungt hon spann,
när långsamt uti spiseln den råa veden brann.
Med förklädssnibben trasig hon emot ögat tog:
»Visst är det tio år, sen min Ola från mig drog
uti den polska fejden, men ej ett enda ord
jag hört af honom sedan — visst ligger han i jord!
Visst är han från mig tagen med kulor eller järn,
och borta är min glädje, min stolthet och mitt värn,
och gossen, som vi hade, när han for hemifrå’,
den hafver Herren tagit — ack, jag väl gråta må.
Att sitta öfvergifven år ut och in som jag,
det är att långsamt pröfvas af ödets hårda slag;
jag redan är förgråten, och bruten är min kraft,
och liten är den glädje, som jag af lifvet haft.
Ett år vi lefvat samman, blott ett, när kriget kom,
och uti evig ängslan min glädje byttes om;
hvar natt i mina drömmar han blodig för mig stod,
och sedan dog den lille — då svek mig allt mitt mod.
Dock höll jag modet uppe i flera vintrar än,
jag tänkte, att jag skulle få återse min vän,
det talades om segrar, som unge kungen*- ann;
att freden skulle komma, så tänkte jng ibland.
Men freden kom dock aldrig, ej hälsning eller bud;
kanhända, att han lefver och har mig glömt, o Gud!
Den tanken var mig bittrast och outsägelig —
om bergen ville rasa och falla öfver mig!»
Så kvad den arma Elin en bister vinterkväll
och såg sig om bedröfvad uti sitt lugna tjäll;
då hördes steg därute, hon knappt sig resa hann,
förrän i stugan trädde en ståtlig riddersman.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
