Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. En solens son
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och själ, vräkte de flesta av tio Guds bud över
bord, urartade till djuriskhet, lade sig i en
förtidig grav genom dryckenskap eller höllo sig vid
liv, men ett så vildt liv, att man ibland måste skicka
ut krigsskepp för att få bukt med deras självsvåld.
Men David Grief var en äkta solens son, och den
bidrog på allt sätt till att han frodades och
blomstrade. Han blev endast brunare med åren, men det
bruna hade den gyllne nyans som glöder i
polyne-sierns hud. Men hans blå ögon voro fortfarande
blå, hans mustascher gula och hans anletsdrag voro
desamma som fortlevat hos hans engelska ras under
. alla århundraden. Hans blod var engelskt, men de
som trodde sig veta det påstodo att han åtminstone
var född i Amerika. I olikhet med dem hade han
icke kommit till Söderhavet för att söka sig ett eget
hus och hem. Han hade i själva verket fört hus
och hem med sig. Han hade först angjort
Paumotu-öarna. Han anlände ombord på en liten skonare,
vars kapten och ägare han var, en yngling som sökte
romantik och äventyr på tropikernas solbadade
vägar. Han kom in i en orkan, vars skyhöga
vågor slungade upp honom och skonaren och
alltsammans midt i ett kokosland tre hundra yards bortom
bränningarna. Sex månader därefter räddades han
av en pärlfiskarkutter. Men solen hade gått honom
i blodet. I stället för att på Tahiti fara med en
ångare hem, köpte han en skonare, lastade den med
bytesvaror och diverse och gav sig ut på en färd
genom den »Farliga Arkipelagen».
Liksom hans ansikte skiftade i guldfärg, lyste det
24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>