Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Djävlarna på Fuatino
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon brast åter i gråt då hon fick se honom,
berättade om sin sorg och beklagade att ingen av hennes
hov fanns kvar som kunde hjälpa henne att
undfägna honom.
»Och så ha de tagit Naumoo», slutade hon.
»Mo-tuaro är död. Mitt folk har flytt och svälter bland
getterna. Och här finns ingen som ens kan slå upp
en kokosnöt åt er att förfriska er med. O, Broder,
edra vita bröder äro djävlar.»
»De äro inte mina bröder, Mataara», tröstade Grief.
»De äro rövare och svin, och jag skall rensa ön
från dem...»
Han avbröt sig hastigt och vände sig halvt om,
for med handen till bältet och riktade den stora
revolvern mot ansiktet på en man, som dubbelvikt
rusade fram mot honom från träden. Men han rörde
ej vid trycket, och mannen kastade sig framstupa
vid Griefs fötter och började ge ifrån sig en ström
av hemska och obegripliga ljud. Grief kände igen
mannen som hade smugit sig bort från Valetta och
dykt in i buskskogen, men inte förr än han lyft
upp honom och såg de harmynta läpparnas rörelser
kunde han förstå vad han sade.
»Rädda mig, herre, rädda mig!» stammade
mannen på engelska, ehuru han omisskännligt var en
infödd från Söderhavet. »Jag känner er! Rädda
mig!»
Han brast ut i en vild fors av osammanhängande
ord, som ej upphörde förr än Grief grep honom i
axlarna och riste honom tills han teg.
»Jag känner er», sade Grief. »Ni var kock på
79
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>