Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Djävlarna på Fuatino
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
David Grief ut sin krigsplan, lade sedan kinden mot
armen och somnade.
Om morgonen, medan Mauriri förde honom över
toppen av Stora Klippan, förstod David Grief
varför han ej kunnat göra det om natten. Fastän han
som sjöman var van vid svindlande höjd och farlig
klättring, förvånade han sig över att han var i stånd
att utföra detta midt på ljusa dagen. På vissa
ställen måste han, alltid under Mauriris ledning,
luta sig långt fram över hundra fot djupa klyftor,
tills hans utsträckta händer nådde väggen mittemot
och kunde gripa tag, varefter han kunde flytta benen
efter. En gång måste han göra ett hopp på tio fot
över en gapande avgrund på tusen fots djup och
där det knappa fotfästet låg en famn lägre än den
punkt där han stod. Och trots sin frihet från svindel
kände han sig nära att förlora balansen på en
klippavsats, som var knappt tolv tum bred och där alla
möjligheter till handfäste tycktes saknas. Då
Mauriri såg honom vackla, svingade han sig över svalget
och drog honom efter sig, i det han på samma gång
gav honom ett hårdt slag i ryggen för att stålsätta
hans sviktande hjärna. Nu visste han tillfullo, och
han glömde det sedan aldrig, varför Mauriri fått
binamnet Getmänniskan.
V. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>